Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konturer till en Bellmankarakteristik. Af Oscar Levertin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER TILL EN BELLMANSKARAKTER1ST1 K.
81
tuos, ej mindre artistisk ut i
fingerspetsarne, därför att han producerade med
improvisatorisk lätthet. Intet af
folkdiktens kältande tafatthet, bak hvilken man
tvingas att tänka sig opejlbara djup af
känsla, vidlåder Epistlarnes strofer, i
hvilka allt — om också utan kallblodig
utarbetning — erhållit den äkta konstens
fulländning.
Folkskald är däremot Bellman, om
man blir det genom att framför allt
skildra typer ur lägre samhällslager,
människor utan stark individuel reflexion.
Men är detta icke snarare en
begränsning än en förtjänst? Det är oerhördt
att hafva skapat både Hamlet och
Falstaff, men af dem båda hvilken
ojämförligt högre och viktigare sida af
mänskligheten kommer ej fram hos den
svartklädde prinsen än hos isterbuken, hur
mycket han är Sir John för hela Europa?
Hade Bellman blott gjort sina »roliga
gubbar», hade han blott varit en genial
karrikatyrtecknare, en burleskens mästare,
en verklig (fast äfven då snillrikare)
stamfader till alla dessa poetiskt mer
eller mindre tvetydiga ättlingar på
vänster hand, som tro sig äga rätt att hylla
honom som släktens hufvudman. Det
är humoristen Braun, humoristen
Wadman, humoristen Sehlstedt och tusen
andra humorister, hvar stad har sin, hvar
krog sin mer eller mindre älskvärda. Alla
blanda de mer eller mindre tanklöst
samman Halmstadslax och fortepiano, alla
begå de en gemensam och oförlåtlig synd,
den att lasta ett upphöjdt namn, ditt o
Karl Mikael!
Ty det är en afgrund mellan Bellman
och hans efterföljare. Han ensam har
det heliga vanvettet, den gudomliga yran,
hans konst är verkligen hvad Nietzsche
i våra dagar kallat dionysisk, och den
har Dionysos-kultens ekstatiska
djupsinne. Det sista ordet kan förefalla
paradoxalt på en man, som uttryckligen
Ord och bild, 41de årg.
berömt sig af att vara »en herre af
mycket litet djupsinne». Ja tankens
djupsinne, det saknade Fredmans sångare så
fullständigt, att han, trots sitt geni,
mången gång förefaller obetydlig och pueril
— men känslan har också sitt djupsinne,
och hvar lidelse, drifven till nog högt
stadium, har upptäckter och
uppenbarelser att lämna, kanske lika märkliga som
tankens. Bellmans djupsinne ligger i den
djupröda branden af hans lifstörst. Hur
vildt famnade han icke lifvet, hur
kramade han icke njutningens drufklase mot
sina läppar, så saften strömmade öfver hela
det bleka ansiktet! Han hade den
orgiastiska lifsberusning, hvilken pressar fröjden
intill den når fram till förintelsens kärna,
och dödens klockslag tona än klarare än
svagare men aldrig helt förstummade
öfver hans världs rosenröda och rusiga
tummel. Och det oaktadt faller ej bägaren,
ej tyrsosstafven ur hans hand. Tvärtom,
han gäckas och skämtar med döden som
med den siste indrifvaren, från hvilkens
växelkraf han meel tusen lister och spratt
smugglar sig bort, för att än en gång i
rusets armar glömma den dödens tomma
och mörka gäldstuga, från hvilken ingen
människomakt löser oss ut. Så lyktar
hvarje dikt trots döden, som slipar sitt
svärd vid tröskeln, med ekstatiska anrop
till lifvets enda stora gåttydare, vinets och
kärlekens gudar.
Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
prisa vinets gud.
Det är orgien, som här talar genom
skaldens mun ord, hvilkas innebörd han
ej själf förstår, orgien, som leder den veke
och barnafromme skalden till den
hedendom, som är den innersta och djupaste af
alla, vårt kötts och våra drifters hedendom,
och sinnenas yrande försök att i sin egen
brand finna lifvets mening. Drufva blir
då mer än drufva, blir den druckna makt,
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
