Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - I Kungsmarken. Af Paul Rosenius. Med 6 teckningar af Bruno Liljefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KUNGSMARKEN.
II 7
retliga byn bakom oss. Men ett dylikt
äfventyr friskade upp oss, det var som
en källa på vägen, en källa till goda
skratt, satiriska frågor och omdömen,
lekfullt kastade efter drängarne, lustiga
anmärkningar oss emellan och
uppmuntrande tal till vår newfoundländare, som
viftande med svansen, satte i väg öfver
dikena ut på ängarne, där han med
beundransvärd uthållighet jagade sig
andfådd på lärkor och kornsparfvar.
Ett stycke bortom byn tog vägen af
åt höger, strax därpå ledde från denna
sidoväg en gångstig med vajande säd
på ena sidan och pilomkransade
mär-gelgrafvar på den andra; den ledde fram
till en stengärdsgård och innanför denna
låg Kungsmarken. När man hunnit fram
till gärdesgården, var med ens som
borflugen all den prosa, som hvilar
öfver en skånsk landsväg. Man kände
sin stämning befryndad med de
tiotusendes, då de jublade sitt talatta!
talatta!
Och det låg som ett haf framför oss,
böljande med fridsamma böljor, ett haf
af gräs och vilda blommor, bjudande åt
unga sinnen sin vidtfamnande frihet och
sin smekande sorglöshet. Längst i norr
kom bäcken, smygande sig från de
odlade fält, som i väna linier sänkte sig
mot dess bräddar. Den lämnade de
vajande rågfälten med blåklintarne, det
blå-grönt skimrande kornet och rapsfältens
gula blommor. Den slet sig ifrån
sockerbetorna och de slagne ängarne, hvilkas
höstackar sände efter den en döfvande,
till hvila lockande arom. Den lämnade
all denna odling för att hängifvet glida
in i vildmarken. Och vildmarken tog
den mellan höga backsluttningar, som i
en jättefamn. Där fann den sig själf i ett
stort, bredt bäcken, och vattnet tycktes
ligga orörligt stilla under näckrosornas
blad. Men storväxt starr drog mot söder
en mörk slingrande linie långt hän öfver
Ord och bild, 4:dc årg.
den flacka gräsöknen och förrådde, att
vägen gick vidare.
Längst i öster syntes Reftens gamla
skog, och där bakom höjde sig, blånande,
Romeleklint. I söder gick Kungsmarken
omärkligt öfver i slättbygden, som
bortom stora kringbyggda bondgårdar med
sina träddungar och ensliga »möllor»
med vingarne stilla i stiltjen allt mera
ljusnande och dimhöljd sträckte sig mot
den ljusblått dallrande sommarhimmeln.
Det fanns ingen väg därinne i
Kungsmarken, men där gick en stig mellan
tufvor, bevuxna med ljung, gräs och
blommor; den följde vi för att komma till
bäcken.
En liten brungrå fågel flög upp och
sjöng. Ett par alnar öfver marken höll
han inne med fladdrande vingslag,
kanske för att försäkra ungarne, som
lyssnade i närheten, att han skulle komma
igen från sin himlafärd. Så höjde han
sig lodrätt med dallrande vingar och med
drillande sång. Allt högre steg han, så
att vi slutligen kunde varsna honom som
en liten mörk punkt högt uppe i det blå.
Och däruppifrån strömmade sedan
lärksången länge, oafbruten ut öfver
markerna. Det var en intensiv liflighet och
glöd i sången. Än var den mera svår
att höra, då följde tonerna så tätt på
hvarandra, att man anade känslornas fart
vara större än tonernas. Men så följde
en starkare, långt utdragen, hejdlöst
jublande, hängifvet afdöende ton, fylld med
oblandad, öfversvallande lycka. Sent
omsider blef den lilla punkten större,
sköt i sneda linier mot jorden och slog
ned i gräset i ett sista jublande ackord.
Tell stod och gräfde under en tufva.
Med framfötterna skoflade han med en
förtviflad hastighet den bruna mullen
bakåt under sig i stora högar. I den
grop han gräfde dök han emellanåt
lidelsefullt ned med nosen för att snart komma
upp igen under ilsket skall. Vi skyndade
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
