Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Herr Nils i Wierstad. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERR NILS I WIERSTAD.
121
jag känner nog den, som lagt slika garn,
men med sådant, herr Lucifer, skrammer man
barn.»
Men inne i snåren, där mörkret sam,
sprang djäfvulen kring, den styggen,
och dref sina härar till anfall fram
med smällande slag i ryggen.
Och de kröpo i grin under alens rot,
och de dinglade fram med hand och fot,
och de lyste med bleka anletens ljus
som ett vargnät af gröngula månar,
och de hvirflade upp som i vildaste rus,
och de hväste i skratt liksom fånar.
Och hästen han sprang, helt yr af skräck,
och af farten låg skogen som sneda streck,
men herr Nils var nöjd. »Haf tack», han skrek,
»jag kan höra dig mana och hviska.
Nu går milen så fort som ett hvarf i en lek,
och jag spar på min nygjorda piska!»
Då smög, där vägen som annars var ren,
ur mörkret fram något svart, en sten,
som växte och skiftade hundrafaldt
och sträckte och krökte sin rygg som en gält
och ilade fram under mörkrets skjul
och slet ifrån axeln ett hjul.
Men nu var det slut med herr Nilses lugn,
fast strax han kom åter på benen.
Hans hufvud var glödande hett som en ugn,
och han spotta’ och stampa’ på stenen.
»Håhå, du lar allt få ångra ditt spratt,
du som smyger och tassar på drefveln!
Jag har hort ditt fniss och hört ditt skratt!
Nu manar, nu manar jag djäfveln!
Jag manar dig hit, din skråpuke du,
jag manar vid Salomos insegel sju,
vid Lucifers uppror och tvisterna tolf,
vid apostlar och evangelisterna tolf,
jag manar dig in i trängre krets,
jag manar dig in i längre hets,
jag manar vid namnen tre, dem du vet,
vid din brand och ditt ve i all evighet,
jag manar med flit, där din lof du slår,
och drar dig hit, din bof, där jag står!»
Och allt som besvärjelsen bjöd och band,
då small det och prasslade rundt omkring,
och det glimmade blått som en svafvelbrand,
och det blef till en osande ring,
som tätare blef och hetare blef,
tills just vid de sista orden,
som dragen dit af en metares ref,
den lede damp ner på jorden.
Där stod han och fnös han och tuggade skum
och gnistrade eld mot prästen,
men han flyttade inte sin blick en tum
och höll som i skrufstäd besten
och förde tungan så långsamt och fast,
som om hammarn den var vid en spikning,
och axlade kappan och hostade hvasst
och höll så här sin predikning:
»Du lögnens furste, det storknar ditt skratt,
jag tänker du känner, att jag har dig fatt.
Jag har jagat dig all min tid på dörr,
men du kommer igen, mer fräck än förr.
Jag talar till bondens själ mig trött,
du ligger och vräker dig lat i hans kött.
När om hjärtat ångern sig sluter tung,
då viftar du bort den med ruter kung
och dansar på oxarnas skinande rygg,
bland förgängliga håfvor grinande trygg,
och tar sista klunk ur hvar brännvinskopp
och finner beständigt sattyg opp
och håller i Blåberg för häxor fest,
ja, själf du kan dina läxor bäst! —
Nu tror du dig säker om Mård till slut,
hör, nosen upp och spänn öronen ut!
Du skall få som din fräckhet behöfver det
till respekt för kyrka och öfverhet.»
Här log herr Nils åt ett bistert skämt,
han hittat på till tuktan,
och djäfvulen skalf och teg beklämdt,
och blef alldeles blå af fruktan.
»Du har roat dig du att ett hjul slå bort.
Jag har inte lust att laga det nu,
men jag måste fram, och min tid är kort,
och till fjärde hjul får jag taga dig du.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
