Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR.
I25
och hon fruktar det skall dö. Vaggan står
nära den sprakande brasan, dit värmen når,
men ett stycke ifrån är det isande kallt,
och en drifva har bildat sig innanför fönstret.
Ändtligen kommer mannen hem, och
kvällsvarden, en besynnerlig gröt af mjöl och
maldt ärtris, intages. Den resande får
småningom reda på nybyggarnes alla
förhållanden, historien om deras giftermål och
bosättning. Till natten inlogeras han i
bastun, där redan förut värdinnans föräldrar
sofva. Dörren saknar lås och måste
bindas med vidjor för vädrets skull. På
morgonen är man i stugan vid bättre
sinnesstämning, ty barnets tillstånd har under
natten förbättrats. Snöstormen har lagt sig,
och den resande färdas vidare.
Detta är allt. Men berättelsen verkar
starkt, nästan gripande, och håller sig kvar
i minnet för långa tider. Färden genom
skogen är skildrad med en stämning, som
makalöst målar naturens dysterhet, det vilda
yrvädret, kölden, ensamheten och resans
vedermöda. Allt hvad författaren ser och
hör i nybygget, har omedelbart präglat sig
in i hans minne, och han återger det lika
direkt. Och bakom de enkla orden dallrar
en dämpad klang af allt hvad dessa
människor pröfvat och pröfva och af
författarens medkänsla för dem. Han ger den
sedan på återfärden luft i långa, förnuftiga
och ibland rörande reflexioner öfver
människornas öden.
Den gamle klockaren har af
framgången lockats att producera mycket, för
mycket för att kunna vara jämn. Hans senaste
berättelser äro mycket svagare än de
första och utrustade med en ofta osmältbar
moraliserande tendens.
Inom några år efter Päivärintas första
uppträdande sågo vi allmogeförfattare växa
fram som svampar efter sommarregn. Det
var som om hans exempel och hans
medgång blott behöfts för att vattna en ytterst
gifvande jordmån. Från alla håll och
kanter, Österbotten, Savolaks, Tavastland
inlöpte till Päivärintas förläggare, Söderström
i Borgå, digra manuskript, åtföljda af större
eller mindre pretentioner. En stor del af
dessa alster sågo äfven ljuset under hans
hägn, lästes vidt och bredt, möttes af en
öfverseende kritik och framkallade nya
produktioner. Mot slutet af åttiotalet hade de
bildat en hel litteratur med åtskilliga
författarenamn och åtskilliga volymer på hvarje.
Utpräglade individualiteter äro dessa
skriftställare i allmänhet icke. Men vissa
nyanser, mer eller mindre tydliga,
förefinnas dock. Den ene skildrar i mörkare,
den andre i ljusare färger, den ene skrifver
bättre, den andre sämre, den ene
moraliserar, den andre låter fakta tala för sig
själfva.
En landthandlare från Österbotten
skildrar — under pseudonymen Alkio — gärna
allmogens begär att höja sig öfver sina
naturliga råmärken och träffar mången gång
rätt, såsom när han t. ex. gisslar
bondkvinnans lust att i det yttre vara fröken. En
tragisk bild ur lifvet behandlar den
begåfvade bondsonen, som blir folkskollärare
men drar öfver sig lungsot och usla affärer.
Alkio är bitter mot herremännen, som ha
att göra med folket men ej förstå det.
Han har i sin nyaste bok — också han
är ytterst produktiv — som bär titeln
Puukkojunkkarit, »Knifbjältarna», gifvit en
förträfflig sedeskildring med sina landsmäns
vilda bärsärkalynne som grundmotiv.
Smeden Heikki Meriläinen skildrar gripande
den öfverdrifna pietismens hjärtlösa
stränghet i sin bok Korpelan Tapani, men gör
i ett senare arbete ett misslyckadt försök
att imitera Kivi genom att berätta om nio(!)
systrars öden. En fjärde österbottning, Eero
Sissala, skiljer sig från alla de föregående
genom en ideelare anläggning. Hans
debutarbete, en berättelse om en i alla
afseenden utmärkt karls ostördt lyckosamma
utveckling, väckte förhoppningar, men han
har i en senare bok endast dåligt kopierat
sig själf. »Succés oblige», tänka många af
dessa författare och skynda sig att skrifva
ihop ett nytt arbete, utan att vänta på den
rätta andan.
Märkbart har däremot, likasom Alkio,
savolaksaren Kauppis-Heikki utvecklat sig.
Han är den intressantaste företeelsen bland
de yngre. Såsom dräng på Juhani Ahos
faders prästgård inhämtade han af husets
söner de första grunderna i kalligrafien och
ställde — lyckligare än de flesta — genast
denna kunskap i en själfständig vitter
produktions tjänst. Flera af hans småskisser
bära spår af smitta från läraren, andra äro
originelare, äro raskt skrifna och ge genom
treflig och småhumoristisk behandling åt
obetydliga ämnen ett visst behag. Inom
några år har han sedan publicerat fyra
större noveller. Den andra i ordningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
