Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 28 WERNER SÖDERHJELM.
förhållanden och lilla synkrets, hvilka i
Prästens dotter, sora sedermera blir
Prästens hustru, träda i konflikt med stora
världens bildning, seder och oseder, och i
Till Helsingfors förflyttas skådeplatsen till
hufvudstaden, med hvilkens sämsta sidor
den ur landsortens ofördärfvade sköte
utgångne unge studenten genast gör
bekantskap. I Ensam bryta sig känslor,
uppammade i den finska sommarnaturens
fridfulla hägn, våldsamt mot parislifvets
stormar. Ämnena i Spånor variera visserligen
i oändlighet. Men främst möta vi dock
här åter nybyggets historia med samma
innehåll, sora vi lärt känna från Päivärinta,
och som ständigt måste förblifva detsamma
— men den är berättad med större
koncentration och mera lyftning; där hafva vi
vidare »Den gamla båthamnen» med sin
vackra bild af den björkbeskuggade
sandstranden och kyrkbåtarnas söndagsfärder
öfver sjön; sedan en skiss sora —
påminnande om Kyöstis skildring från
kronoskogarna, men helt annorlunda objektiv —
uttrycker böndernas skeptiska hållning
gentemot ett socialt kulturframsteg, statens
inlösen af donationsgodsen i östra Finland;
vidare några, för det mesta humoristiskt
behandlade, genuina typer: trollkarlen,
bygdens kloke man, lika skicklig läkare som
veterinär, den vidskeplige menedaren, Sasu
Punanen, alla bastuhjältars hjälte, Mauritz
Ahlfelt, den nya klumpiga finska
»Streber»-och snobbtypen med sin lika
samvetslösa som smaklösa sista trumf, intyget öfver
rysk språkkunskap — och andra. Och med
folkets lugna resignation som fond ger
författaren slutligen några verkningsfulla
allegoriska fragment af den tryckande
stämning, som nu i ett halft decennium legat
öfver alla sinnen i vårt land och som
orsakats af de ständiga molnskockningarna
i öster.
Det behöfves icke mer än dessa
antydningar för att visa, i hvilken jordmån Ahos
talang sökt sin bästa näring.
Bred och omständlig — ett drag i det
finska nationallynnet — är hans stil i de
första arbetena, och den liknar häri
all-mogeförfattarnes. Men den har oändligt
mänga flera framspringande punkter, och
den bjuder genast från början på
öfverraskningar såväl i kolorit som i förmåga att,
trots bredden, spika fast begreppet med
det rätta uttrycket. Språket ’har alltid ly-
digt tjänat honom med alla sina fina
nyanser i tusental och hela sin oöfversättliga
ursprunglighet; sedan han gjort sig allt mera
fri från sin dialekt, är hans språk nu ett
mönster. Hans obevekliga realism är ett
arf från Kivi och Päivärinta. Hans humor
är ursprungligen af samma behagliga
beskaffenhet, som den man möter hos
kvick-hufvudena bland vår finska allmoge:
srnå-satirisk men godhjärtad, gravitetisk men
fyndig, full af ordlekar och spjufveraktiga
infall — först senare tar hos honom
satiren afgjord öfverhand. Men denna
humoristiska åder löper hos Aho vida lättare
och fullare än hos allmogeförfattarne, där
den är egendomligt tunn. Hans öga för
naturen är mera artistiskt än deras; hos
dem, liksom hos Kivi, finner man sällan
pregnantare skildringar af detaljer i
naturen. Aho slösar i början icke heller med
sådant, men många drag visa dock redan
den penna, som senare kommer att teckna
Finlands naturskönhet så utomordentligt
troget och tillika så smältande vackert. Hans
behandling af sina figurer är omsorgsfullare
och djupare; när han får tag i en gestalt, som
är honom rätt i smaken, suger ’han
formligen ur den, och särskildt ur dess svaga
sidor, allt hvad han kan få — huru han
t. ex. kalfatrar om Patron Hellman! —
men har städse sans nog att stanna, innan
karrikatyren begynner.
Aldersutveckling, studier, resor förde
de rika anlagen vidare. En vistelse i Paris
89—90 betecknade stora framsteg i form.
Koncentrationens svåra konst lärde Aho i
de från denna och närmast följande tid
härrörande »Spånorna», första samlingen.
Deras innehåll är så godt som icke alls
—-jag undantager den obetydliga Mi-Carëme
— påverkadt af parissejouren; detta är
däremot fallet med novellen »Ensam».
Den är ett försök i subjektiv psykologi
•— en litteraturart, hvilken måste bäras upp
af stor talang för att ej bli tråkig. Ahos
bok är en högst enkel historia om en äldre
mans försmådda kärlek till en blodung
flicka, temperamentfullt skildrad, skattande
nästan för mycket åt den då moderna
minutiösa detaljbeskrifningen, men med
öfverlägsen konst påtvingande oss hjältens
stämningar och låtande oss, som han, se alla
föremål genom dem. En vek, lyrisk,
kanske litet sentimental skildring, och kanske
för vek och för enformig att vara alla i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
