Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Finlands yngre finska litteratur. Af Werner Söderhjelm. Med 8 porträtt efter original af Albert Edelfelt, Eero Järnefelt och Louis Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS YNGRE FINSKA LITTERATUR.
I25
dem, som sändt honom! Och att han skulle
förstå, huru — — — innerligt de tro
på ljus och bildning i den form hans
förfinade ande kan ge dem 1 Och från början
älska dem liksom Heikki nu älskade dem!»
— Häri ligger bokens mening. Detta
utvecklar närmare hvad Heikki engång
nedskrifvit som sentens: »lifvet är det, att
man gör sig behöflig, och lyckan är
medvetandet af, att man är behöflig!»
»Fosterlandet» är en allvarsam,
djup-tänkt, af värme och öfvertygelse
genom-andad bok. Den röjer nogsamt, att den är
skrifven af en mogen man. Som
konstprodukt står den ej fullt lika högt.
Kornpositionen är något ojämn, författarens
mening stundom något dunkel, stilen icke
alldeles litterär. Men formen är dock
tillräckligt talangfull att låta innehållet verka.
Det vore väl om Järnefelts bok öppnat
vägen för en behandling i större skala än
förr af det, som lifligast rört upp våra
sinnen under ett par decennier.
Den moderna finska lyriken har
mycket unga anor.
Den är till sin form oberoende af den
äldsta i »Kanteletar» samlade folklyriken,
hvilken betjänade sig af folkepikens
tro-keiska, rimlösa och allittererande versmått.
En senare folkvisediktning, som upptager
fullständigt germanisk versbildning, är lån
från västerlanden. Folkskalderna, de
ursprungliga, hafva diktat på den äldre
lyrikens vis.
Lyrisk konstpoesi på finska hade ända
till vårt århundrades midt — eller ännu
något senare —- odlats i så ringa grad,
att A. Oksanen (August Ahlqvist 1826—
1889) bör anses som dess egentlige
grundläggare. Han och efter honom Suonio
(Julius Krohn 1835 —1888) hafva, med
full behärskning af den poetiska tekniken,
först visat finska språkets förträffliga
förmåga att, oaktadt sina enformiga
betoningsförhållanden och sina otympliga suffix, foga
sig i de konstigaste versformer och rytmer.
Deras största betydelse som lyriska
diktare ligger också häri, äfven om man hos
Oksanen måste erkänna en lyrisk flykt och
ett patos, som gjort mången bland hans
sånger till nationalegendom, och hos Suonio
en vek och fin poetisk känsla.
I sammanhang med dessa båda
professorer kan ännu nämnas professor Arvid
Genetz, pseudonymen Ar vi Jannes, hvars
dikter äfven bära vittne om filologens och
estestikerns formsinne; de röra sig mest
kring ämnen ur det trängre familjelifvet
och framställa dem ofta med varm timbre.
Jännes är författare till den mycket
omtalade dikten Herää Suomi!-—■ ’Vakna
Finland!’ — som, med musik af hans broder,
blifvit en partisång och t. o. ni.
föreslagits att ersätta »Vårt land». Dikten har
lyftning och starkt patos, men dess poetiska
värde förringas af några alltför krigiska
fanfarer, som blanda sin tomma
bleckklang midt i fulla toner af fosterländsk
hänförelse. — Mycket uppburen som
lyriker har äfven den utmärkte
Shakespere-öfversättaren Paavo Cajander under en
tid varit, ehuru han, egendomligt nog, icke
ännu föranstaltat någon samling af sina
dikter; Kaar lo Kramsu bör ock nämnas
för sina historiska ballader med finska motiv.
Den yngre generationens förnämste
lyriker är J. H. Erkko. Utan den högre
bildnings företräden, som de nyssnämda ägt,
har han med mycket stor naturlig
begåfning nått en konstnärlig fulländning i
formen, som ej står efter deras. Och hans
ton är äkta finsk. Den imiterar icke, men
erinrar om Kanteletars och folkvisans: den
är naiv och enkel som de, men
subjektivare. Hans lyrik rör sig till största och
bästa delen om små ämnen, och ett par
samlingar, som han benämt Palmenet,
’Vallherdarna’ och Paimenelta, ’I vall’,
återge kanske lyckligast hans
diktartemperament. Det är sant kända och fint
uttryckta natur- och känslostämningar, men
likväl icke af samma slag, som
konstlyriken vanligen bjuder oss. Det är
någonting så absolut okonstladt, så af hjärtats
värme och känslans omedelbara maning
framsprunget, att man känner sig lika
behagligt berörd, som när man hör en frisk
folkvisa, och glömmer att nagelfara, äfven
där någon gång stämning och uttryck
kunna slå öfver i det barnsliga. — Några
vackra fosterländska sånger, med fullhet i
diktionen och mästerlig språkbehandling,
hafva, kanske af brist på koncentration
och klarhet, ej trängt igenom så som de
förtjänat.
Reflexioner af religiöst-filosofisk
beskaffenhet hafva senare hos Erkko tagit skön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
