Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN GOETHES VÄRLD.
I47
Gewiss ich ware schön so ferne, ferne
Soweit die Welt nur offen liegt, gegangen,
Bezwängen mich nicht übermächt’ge Sterne,
Die mein Geschick an deines angehangen,
Dass ich in dir nun erst mich kennen lerne;
Mein Dichten, Trøchten, Hoffen und Verlangen
Allein nach dir und deinem Wesen drängt,
Mein Leben nur an deinem Leben hängt.
Men samtidigt täres han af den
»själens hemsjuka» till Italien, som slutligen
gjorde honom ur stånd att se på en
gravyr från detta land eller att öppna en
latinsk bok (utom sin lifsbok, Spinozas
Etik), en hemsjuka, hvilken gaf sig
uttryck i Mignons sång, som bekant
diktad innan Goethe sett Italien. Men jämte
hans längtan till detta land medverkade
flera andra orsaker till att resan 1786 —
nästan lik en flykt — slutligen blef af.
Främst bland dessa orsaker torde varit, att
han nu kände intensiteten i sin känsla för
fru v. Stein som en sjukdom, ett slags
själens stelkramp, och att han sökte frigöra sig
från densamma genom nya intryck. Till
Italien kom han — som andra furstar,
när de söka att vinna kärlek för sin egen
skull — inkognito: Goethe ville, ostörd
af sitt rykte, äga Italien för sig själf.
Från denna resa återkommer han i alla
afseenden född till nytt lif. Förhållandet
till fru v. Stein blir ett af de många
vittnesbörden om att kärleken ofta växer, ju
mer den ger, men tynar, ju mer den
mottager. Fru v. Stein, som med hvarje år
allt mera gått upp i förhållandet till Goethe,
återfinner i honom icke älskaren, endast
vännen. Att hon, hvilkens känsla icke
undergått någon metamorfos, ej antog
Goethes vänskapsförslag — den insolventa
kärlekens vanliga tioprocentsackord —
var naturligt. Men onaturlig och oskön
är hennes bitterhet, i synnerhet som hon
bort säga sig, att hon, den äldre, bundna
kvinnan, varit den främsta anledningen,
att Goethe ej i Corona Schroeter erhöll
en honom värdig hustru eller det hem,
som nu en annan, af fru v. Stein djupt
föraktad varelse beredde honom.
En sommarmorgon 1788, kort efter
Goethes hemkomst från Italien, mötte
han i parken, på väg till Gartenhaus,
Christiane Vulpius, som räckte honom en
böneskrift.
Han skildrar henne som ... »ein
bräun-liches Mädchen, die Haare fielen ihr
dunkel und reich tiber die Stirne herab», en
sund, yppig gestalt, ett varmt, soligt
väsen, i hvilket diktaren såg en återglans
af det italienska folk, han med så djup
saknad lämnat. Och snart knyter han
med henne det samvetsäktenskap, hvilket
gjorde henne till den i hans hus
ordnande »lilla väninnan», som hans mor
kallar henne i sina hjärtliga bref. Sedan
Christiane 1789 blir mor till en son, flyttar
hon helt in i Goethes hem och intar där
en husmors och hustrus plats, en helt
annan hustru än den till sin karakter så
ädla, sitt gemüth så rika, af alla Goethes
intressen besjälade Corona kunde blifvit.
Men under Goethes dåvarande
utvecklingsskede — fylld som han var af söderns
och antikens naiva naturlighet och friska
sinnlighet, hvilka i hans eget väsen ägde
så full motsvarighet — synes Christiane
bäst hafva motsvarat hans erotiska kraf.
Och äfven när hon ej längre gjorde det,
hämtar Goethe ur förhållandet till
Christiane, som ur alla andra, hvad det dock
hade att gifva af positiv lifshjälp. Han
finner denna hjälp i hennes naiva
enkelhet, hennes anspråkslösa glädtighet,
hennes verksamma sträfvan för hemmets
trefnad och hennes lyckliga hand med
alla därtill hörande sysslor. Christiane
hade därjämte ett naturligt godt förstånd
och intresse för Goethes verksamhet,
särskildt den naturvetenskapliga. Hon hade
varit arbeterska på en blomfabrik, innan
hon lärde känna Goethe, och kanske har
hon särskildt för blomstren haft det
sinne, som kom Goethe att åt henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
