Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Goethes värld. Af Ellen Key. Goethehaus i Weimar. Med 9 bilder - III - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
ELLEN KEY.
mastes förlust Goethe hade att genomlida
i denna sin ensamma tillflykt. Sin syster
och far förlorade han redan i Gartenhaus;
mor, maka, son, änkehertiginnan Amalia,
Karl August, dennes af Goethe så
värderade gemål, Herder, Wieland, Schiller,
Corona Schroeter, fru von Stein och så
många, många andra gingo under det
nya århundradet bort före honom. Det
var som om döden först ville göra tomt
omkring den väldige, innan den vågade
nalkas honom. Och när den gjorde det,
nändes lifvets stränge son endast röra sin
moders älskling och älskare med lätt hand.
Ännu den morgon, som blef hans sista,
gick Goethe ett slag i det lilla sofrummet,
sjönk så ned i länstolen, där han suttit
om natten, och utan aningar eller ’ kval
som förebud lade döden sakta sin slöja
af natt kring hans medvetande. Han
tyckte sig se ett skönt, svartlockigt
kvinno-hufvud, han talade med de honom
omgifvande — Eckermann, hans sonhustru
Ottilie — om Schillers bref; när slöjan
tätnade, hviskade han, medvetslös, det
symboliska ordet för hans tillvaro: Mera
ljus! Middagens dager föll genom de små
rutorna, när det mäktiga hufvudet — så
som det hvitnade, kärniga axet böjes af
Goethe på dödsbädden.
Teckning af Friedrich Preller. Tillhör fru
Mathilde Arnemann i AVeimar.
sin egen tyngd — föll mot länstolens
kudde. Och så slötos, under det
hållningen behöll sin ädla värdighet, de ögon
af döden, som mer fulla af kärlekens
förstående än någon annan människas
blickat på lifvet.
IV.
När jag slutligen kom ur Goethehaus
ut på den lilla platsen framför detsamma
med de små, grå och bruna, gamla men
ointressanta husen och obetydliga bodarne,
greps jag plötsligt af harm öfver platsens
litenhet, husens gråhet, bodarnes
banalitet, människornas tarflighet. Hvarför?
Hade icke människorna i Weimar rätt
att vara nöjda med sina fula hus och att
i dem köpa ljus och tvål, fast Goethe
lefvat där? Naturligtvis. Men de borde
icke begagna sådana lumpna rättigheter.
De borde . . . Med ens blef det mig klart,
att den orimliga harmen var reaktionen
efter en brusten och löjlig illusion, den
att en genius omdanar den yttre världen
efter sina inre skönhetslagar, att materien
för honom blir plastisk, att således den
plats, där en Goethe gått fram och åter
i femtio år, under hans blickar bort
antaga helleniska skönhetslinier . . .
Tiden kunde medgifvit ett besök i
Fürstengruft, som innesluter de båda kistor,
hvilka endast bära namnen: Goethe,
Schiller. Men intrycket af den lefvande Goethe
var för starkt att tåla störas. Och halft
omedvetet fann jag mig åter på väg
till Gartenhaus, där man så djupt
förnimmer, hvad Snoilsky uttryckt i sin
fina, stämningsfulla dikt Goethes
Gartenhaus: Vi äro skuggor, Den, som lefver
här, det är han.
Under vägen samtonade alla de
mottagna intrycken i strofen (ur elegien till
Ulrike 1823):
Drum thu’ wie ich und schaue, froh verständig,
Dem Augenblick in’s Auge! Kein Verschieben!
Begegn’ ihm schnell, wohlwollend wie lebendig.
Im Handeln sey’s zur Freude, sey’s dem Lieben;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
