Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marskalk och Madame »Sans-Gêne». En historisk vidräkning för dagen. Af Paul Meijer Granqvist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
PAUL MEIJER GRANQVIST.
till Versailles för att hämta till Paris det
olyckliga konungaparet. De första drag,
som revolutions annaler hafva antecknat
om hennes man, vittna nämligen om, att
denne — fastän alla hans förhållanden
naturligtvis måste göra honom till en
hän-gifven frihetsvän — likväl hatade frihetens
missbruk lika mycket som »tyranniets».
François Lefebvre räddade 1789 lifvet
på ett antal af gardets officerare, hvilka
det i myteri försatta manskapet sökte
mörda. Samma år blef han vid tvänne
tillfällen svårt sårad: första gången då
han försvarade den kungliga familjen,
som af en rasande folkmassa tvangs att
återvända från en anträdd resa till
Saint-Cloud; andra gången då han skyddade
konungens fastrar, Ludvig XV:s döttrar,
när de lämnade Paris för att begifva sig
till Rom. Utom det att dessa
tilldragel-gelser ådagalägga Lefebvres starka
rättskänsla och oförfärade mod, äga de äfven
det lilla intresset, att då restaurationen
fann för godt att göra sig populär genom
tillmötesgående mot den allmänt aktade
marskalken-hertigen af Danzig, man kunde
hänvisa till nämnda drag med den
patetiska exklamationen: »Första gången den
tappre krigaren göt sitt blod, skedde det
för konungarnes heliga sak!» . . .
Den plikttrogne, duglige mannen togs
snart i användning af de nya
makthaf-vandena. Först fick Lefebvre såsom
instruktör sig anförtrodd ett eget kompani.
Bland hans lärjungar där var Hoche, snart
ett af republikens ädlaste och största
krigarenamn.
Ar 1792 räddar kapten Lefebvre
med fara för eget lif regementes kassa
från plundring. Följande år undgår han
att bli ögonvittne till den nya frihetens
förvillelser under skräckväldets sorgliga
tid. Det reaktionära Europas angrepp
kalla Frankrikes krigare till gränsen: där
åtminstone är pliktens väg klar och
igenkännlig.
Kaptenen varder redan 1793
generaladjutant, och öfverbefälhafvaren Hoche
skyndar att i december s. å. belöna sin
forne instruktörs och lärares lysande
mannamod vid Laurbach och Giesberg med
brigadgenerals grad; divisionsgeneral blir
han i januari 1794. Napoléon Bonaparte
blef först vid denna tid kapten och
brigadgeneral, hvadan Lefebvre ännu mindre
än många andra af de napoléonska
marskalkarne kan anses för en af Napoléons
»skapelser».
I slaget vid Fleurus 1794 är Lefebvre
allestädes närvarande; bägge de franska
flyglame vika, — han ilar från den ena
till den andra, svär att förr stupa på
platsen än vika, tre gånger rycka hans
skaror ånyo an, och den lysande segern
är vunnen.
Efter glänsande tapperhetsprof vid
Aldenhoven, förmår Lefebvre sina
soldater att dela med sig af alla sina
förråd — kläder, mat och dryck — åt
invånarne i staden Linnach, hvilken af sina
»beskyddare», österrikarne, vid dessas
aftåg lagts i aska.
Under hela denna tid voro Lefebvres
kårer ständigt en asyl, dit den politiska
förföljelsen ej tilläts intränga. Ett dylikt
förhållande under då rådande
omständigheter vittnar om ett mod hos
befälhaf-vande generalen, vardt lika mycket som
de mest lysande vapenbragder. »Jag
känner blott ett slags soldater», var
Lefebvres korta svar till kommissarierna,
hvilka påyrkade en utgallring ur hans
trupper af alla »aristokrater». Samma
rättskänsla lade generalen i dagen, då
det gällde emigranter, som gjorts till
krigsfångar.
Då Napoléons stjärna uppgick öfver
Lombardiets slätter och steg i zenith
öfver Pyramiderna, stred Lefebvre —
ständigt i spetsen för avantgardet — vid
Sambre, Maas, Rhein och Donau, än
under Hoche, än efter denne hjältes för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
