Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marskalk och Madame »Sans-Gêne». En historisk vidräkning för dagen. Af Paul Meijer Granqvist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
PAUL MEIJER GRANQVIST.
ram och kommenderar under 1812 års
ryktbara ryska fälttåg kejserliga gardet
samt kämpar 60-årig ännu 1814 såsom
en yngling, med ett lejons mod vid
Mon-mirail, Arcis-sur-Aube och
Champ-Au-bert under ruinerna af det
sammanfallande kejsardömet. Först efter Napoléons
abdikation infinner han sig i Paris och
hyllar den regering, som Frankrike då
gifver sig. Ryske kejsaren mottog med
aktningsbetygelser den tappre marskalken.
»Hvar var ni, herr marskalk, då vi
nådde Paris?» frågade kejsar Alexander.
»Vi kommo tyvärr för sent, Ers
Majestät,» blef svaret. »För sent?» sade
kejsaren småleende; »skall jag fatta detta
så, att det är med ledsnad ni ser mig
här?» — »Sire», blef det raska, stolta,
fast vördsamma svaret, »Ers Majestäts
egenskaper hafva äfven i mig en
beundrare, men såsom fransman måste jag
i denna stund beklaga Eder härvaro.»
Politiken och den allmänna
amnestien läto Lefebvre liksom det fallna
kejsardömets öfriga marskalkar behålla
värdigheter och ställning. Men
»restaurationens» hof hade naturligtvis om
möjligt än roligare än kejsardömets åt hertigen
och hertiginnan af Danzig, som allt fort
visade sig »i alla väder lika». En ung,
förnäm hemkommen emigrant skröt bl. a.
vid ett tillfälle i marskalkens närvaro drygt
med sina stamfäder. »Nå, Monsieur,»
sade Marskalken lugnt, »hyser ni
verkligen en sådan beundran för alla s. k.
stamfäder, så se på mig — jag är en
stamfader.» —
Då under de hundra dagarne hela
Frankrike syntes ånyo samla sig under
Napoléons kejsardöme, nu vordet
konstitutionelt, inträdde hertigen af Danzig
i den nya pärskammaren; en tilltagande
sjuklighet hindrade honom från att draga
i fält. Drömmen blef kort och slöts som
bekant vid Waterloo. De återvändande
bourbonerna vågade ej bestraffa Le-
febvre på annat sätt än genom att
beröfva honom marskalksvärdigheten och
hertigtiteln. Så allmänt aktad var han
likväl, att han snart återfick bådadera,
åren 1816 och 1819. Ett år senare fick
han skiljas hädan från den numera för
honom främmande världen omkring
honom. Den förr så glada hertiginnan af
Danzig blef en tröstlös änka; hvarje dag
under sitt återstående lif besökte hon
»sin Lefebvres» graf för att begråta
maken och deras fjorton barn, som alla
gått bort före föräldrarne, två af de
tolf sönerna under kamp för fosterlandet.
Marskalken af Danzig lämnade sin
änka i ett hedrande armod. Såsom
bevis för hans sällsporda oegennytta torde
få anföras att han, urståndsatt att
tjänstgöra genom såren från Stockach och
efter freden försatt ur aktiv tjänst, 1799
skref till direktoriet: »Jag beder Eder
endast om en liten pension för att kunna
något så när på hederligt sätt draga
mig fram. Hästar och ekipage äro ej
af nöden för mig, jag begär endast
bröd!...»
Hertiginnan öfverlefde sin make hela
femton år och afled först 1835 i Paris,
82 år gammal.
Låtom oss nu till sist höra ett och
annat trovärdigt uttalande ur samtida
källor rörande marskalken och hans käcka
gemål, hvilken aldrig ville låta den
förnäma uppkomlingsvärlden kring
Napoléons tron glömma sitt ursprung utan
lät sitt sunda, klara förstånds ironi
obarmhärtigt där ha fritt spelrum, ofta genom
det mest burleska, affekterade
uppträdande à la parvenue.
Låtom oss t. ex. höra hvad den
ultra-legitimistiska Madame la Comtesse D ,. .
i allo en dame af Vänden régime, har
att förtälja om makarne Lefebvre uti
sina memoarer rörande den af henne
platoniskt beundrade Ludvig XVIII,
hvilka memoarer sluta med de patetiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
