Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marskalk och Madame »Sans-Gêne». En historisk vidräkning för dagen. Af Paul Meijer Granqvist. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
PAUL MEIJER GRANQVIST.
morgonen och kunde alltid vara säker
på det älskvärdaste mottagande . . . Då
kejsaren varseblef marskalkinnan,
underlät han aldrig att inlåta sig i samtal
med henne. När hofvet befann sig i
Saint-Cloud, voro alltid ministrarne och
marskalkarne med damer inviterade till
den kejserliga taffeln. Var Monseigneur
Talleyrand härvid tillstädes, såsom
vanligtvis var fallet, var man alltid
angelägen att vid bordet placera honom vid
marskalkinnans sida. Där blef då en
skarp korseld, ett »munhuggande» af alla
krafter, som gjorde dessa middagar
synnerligen uppsluppna och i hög grad roade
deras majestäter . . .
Marskalkinnans historier och
uttryckssätt voro ofta af en extraordinär
beskaffenhet, för att använda ett
synnerligen mildt uttryck; och hvad som därvid
än mer förhöjde det komiska intrycket,
var att hon berättade allt, hvad det vara
månde, såsom den enklaste, den mest
naturliga sak i världen. Kejsarinnan
undrade stundom, om ej detta slags
»cynism» rent af var ett af marskalkinnan
antaget sätt. Marskalkinnan hade för
mycket esprit för att ej inse, att det
vore för henne omöjligt att lysa vid
hofvet, äfven om hon skulle försökt att
lägga sig vinn om ett salongsmässigt
språk och dito manér; och hon hade då
valt, för att väcka uppmärksamhet och
låta tala om sig, det nu skildrade slaget
af originalitet, synnerligen egendomligt
hos en kvinna. Denna kejsarinnans
förslagsvis framställda åsikt må gälla hvad
den kan; hvad som är säkert är, att
marskalkinnan för öfrigt var
utomordentligt välgörande, godhjärtad, intresserad
för alla i en otrolig grad, och det var
dessa sällsynta och vackra egenskaper
som gjorde, att kejsarinnan värderade
henne. Marskalken var en af de få inom
sin kår, som dogo utan förmögenhet; hans
redlighet ej mindre än hans militära skick-
lighet försäkrade honom om kejsarens
oaflåtliga aktning, ehuru denne ej kunde
låta bli att misstänka, att marskalken
aldrig upphört att i grund och botten
vara republikan ...»
Fullkomligt i samma riktning
yttrar sig Madame Georgine Ducrest, en
dam af den gamla franska adeln, men
som anslutit sig till det kejserliga
hofvet. Sedan hon bland annat berättat
om den trogna beständigheten i
marskalkinnans sorg såsom änka,
sammanfattar hon sitt slutomdöme rörande henne
i de vackra orden: »Hängifven maka,
älskande moder, ville hon alla väl, och
i fråga om flere egenskaper, som man
särskildt gärna vill finna förenade med
en hög samhällsställning, såsom
hög-sinthet, ädelmod, människovänlighet och
frikostighet, kunde många af de höga
damer, som logo åt hertiginnan af
Danzig, hafva behöft gå i skola hos henne.»
Madame Ducrest har visserligen en
del små roliga historietter om
marskalkinnan men inga som på det stora hela
lända henne till men.
Första gången Madame Lefebvre i
full paryr såsom hertiginna infann sig
vid hofvet, glömde sig ceremonimästaren
grefve Beaumont och anmälde:
»Marskalkinnan Lefebvre.» •— »Hertiginnan af
Danzig», sade kejsaren högt och gick leende
Madame till mötes. — »Där fick du,
min gubbe lille», bokstafligen skrek
Madame helt fryntligt till Beaumont, och
denne gamle pedantiske, till
napoleonismen »omvände» hofman var på vippen
att få slag af förfäran öfver detta all
etikett trotsande tillrop.
Mycket löje väckte historien om, huru
Madame, då den nyvunna storheten
nödgat till inköp af ett fashionabelt hotel,
i detta upptäckte ett till bibliotek inredt
rum. »Hvad är det för en inrättning
med alla de där hyllorna?» frågade
Madame. — »Ett bibliotek, fru hertiginna»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
