Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Maurice Maeterlinck. En modern dramaturg. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i88 TOR HEDBERG.
alla nyheter, utan äfven därför, att det
franska sällskapet här gaf prof på en scenisk
konst, som i mer än ett afseende
väsentligt skilde sig från den traditionela och
för närvarande å våra scener förhärskande.
Ty värr försvagades intrycket och
försvårades den rätta uppfattningen af denna
föreställning i hög grad af tillfälliga
vidriga omständigheter, en olämplig lokal,
bristfälliga sceniska arrangemang,
misslyckad belysning o. s. v., hvarigenom den
harmoniska helhetsverkan, som i främsta
rummet åsyftades, till stor del gick
förlorad; men den, som icke i främsta rummet
fäste sig vid bristfälligheterna utan så vidt
möjligt sökte hålla sin uppfattning
ogrumlad af alla dessa störande inflytelser,
lämnade dock teatern med känslan af att hafva
erfarit några för den nutida teaterbesökaren
ovanliga, starka skönhetsintryck och att
hafva bevistat ett försök, som under
gynnsammare omständigheter borde kunna lämna
ett synnerligen vackert konstnärligt
resultat och som i alla händelser var
beaktansvärdt och intresseväckande.
Hvad var det då man hade försökt,
hvad var syftemålet med dessa nymodiga
inrättningar, som hos många af publiken
väckte ett med förvåning blandadt löje och
som hos dem, som endast genom
tidningarna togo notis om föreställningen,
säkerligen väckte oblandadt nöje: detta blåa
flor, som skilde scenen från salongen,
half-dunklet, som ständigt rådde på scenen och
som stundom — ofrivilligt — urartade till
mörker, de knappa, långsamma, stiliserade
åtbörderna, den entoniga, något sjungande
diktionen o. s. v. Syftemålet var helt
enkelt att förläna dikten det sceniska lif, som
bäst passade för densamma, att öfver
skådeplatsen breda den mystiska sagostämning,
som författaren åsyftat, gifva det rätta
uttrycket åt det naiva, omedelbara
känslo-lif, han velat skildra, låta det melodiska
välljudet i näns diktion komma till sin
rätt, framhålla det rent måleriska
elementet i hans diktning, kort sagdt, låta
diktverket och dess utförande om möjligt
sammansmälta till ett organiskt, konstnärligt
helt. Syftemålet var: att icke blott spela
en pjes som alla andras pjeser utan spela
Maeterlinck’s pjes: Pelléas et Mélisande.
Vi hafva i allmänhet litet hvar, vare
sig vi gilla eller fördöma, en ingrodd
benägenhet att generalisera, att icke låta detla
vara detta. På den föreställning, om
hvilken jag talar, hördes allt emellanåt den
anmärkningen: skall då detta vara
framtidens dramatiska konst? — Nej,
naturligtvis skall detta icke vara framtidens
dramatiska konst i den mening, att alla
dramatiska arbeten skola uppföras på detta
sätt, lika litet som det vore önskligt, att
alla dramatiska arbeten skrefves i
Maeter-lincks stil och anda. Den princip, som
man vid återgifvandet af Maeterlincks drama
sökte göra gällande, är ju tvärtom den,
att hvarje dramatiskt konstverk fordrar sitt
särskilda och i sträng stilenlighet med det
samma genomförda återgifvande, en
princip, som långt ifrån är ny, som väl
tvärtom kan sägas i alla tider hafva legat till
grund för de verkligt konstnärliga
sträfvandena inom teatervärlden, men som nu
en tid varit så försummad, att den nästan
fullständigt fallit i glömska.
Men detta hindrar icke, att man i det
sätt, hvarpå Maeterlincks drama uppfördes,
kunde spåra vissa allmänna tendenser, hvilka
torde kunna betraktas såsom karakteristiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
