Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SAGANS UPPKOMST OCH VANDRINGAR.
i95
reiseform, sammanställa Tylor och Lang
samma sagor med myterna i deras
första ofullständiga gryning, med de
börjande religiösa funderingarna. I
naturtillståndet är människan öfverallt lika;
under ett visst skede af detta tillstånd,
allra sist i den yngre stenåldern,
framträda enligt antropologernas mening de
första famlande religiösa föreställningarna,
tagande sig uttryck i myter eller sagor.
Dessa måste då ock bli lika på alla håll.
Somligstädes hafva de ännu
motsvarighet i gängse åsikter och bruk, såsom
hos zuluerna, botokuderna, namakerna;
annorstädes hafva de blifvit lämnade
långt tillbaka af en framåtgående
civilisation och förefalla såsom fantastiska
sägner, t. ex. bland Europas folk.
Då vilden berättar om gossen, som
höll på att bli uppäten af jättarne, ger
han en sann skildring af sin stams
kannibalism; hos oss får man gå tillbaka
många hundra eller tusen år, innan man
får öfverensstämmelse mellan en sådan
saga och verkligheten. Då det talas om
Hades eller Helvetet eller andra
underjordiska rum för de aflidne, är detta en
reminiscens från tider, då de lefvande
bodde i hålor under jorden och man ej
kunde tänka sig boningar med annan
arkitektur. De tiderna finnas ännu på
sina ställen, som vi veta.
Hvad människan på naturtillståndets
stadium förnimmer, kan hon ej förklara
annorlunda än i analogi med sig själf
eller på ett antropomorfistiskt sätt. Hon
ser t. ex. stormens framfart och kan då
ej tro annat än att någon varelse är ute
på vild jakt. Hon hör ekot och
föreställer sig, att det är något osynligt
väsen, som talar.
Vidare har hon ej observerat
egenskaper och former, ej klassificerat
föremålen. Därför är det för henne ganska
naturligt att tänka sig t. ex. en tjurs
bål till en människas hufvud eller andra
vidunder af den omöjligaste
sammansättning, eller att fiskar flyga i luften, att
djur vistas i eld, o s. v.
I detta hafva vi enligt den
Tylor-Langska skolan upphofvet till alla folks
underbara sagor och i samband därmed
till alla folks myter; båda trodda och
ägande gällande kraft hos de folk, som
ännu ej kommit öfver naturmänniskans
ståndpunkt, men båda beröfvade all
kredit hos oss civiliserade.
Emellertid kan man äfven mot denna
teori, så förförisk den än låter och så
skickligt den blifvit framburen, göra
delvis samma anmärkningar som mot den
ariska. Först och främst bortser den
från alla andra sagor än folksagorna i
inskränkt bemärkelse; det är en svaghet.
Vidare gifvas i dessa sagor stundom
öfverensstämmelser, som alldeles ej
förklaras ur ett för alla lika urtillstånd.
COSQUIN har t. ex. hos hinduer,
breto-ner, albaneser, nygreker, ryssar,
mesopo-tamer, birmaner funnit en berättelse om
en man, som får en magisk ring,
hvilken frånstjäles honom men återvinnes
genom trenne djurs bistånd. Bland dessa
djur förekommer alltid en råtta, som
sticker sin svans i den sofvande tjufvens
näsa och därigenom tvingar honom att
nysa och utspotta den i munnen gömda
ringen. En sådan berättelses
uppträdande på skilda håll kan ej förklaras ur
en parallelutveckling från lika
utgångspunkter; hela anläggningen och
episoderna äro alltför speciela och konstrikt
uttänkta. Här måste föreligga, säger
Cosquin riktigt, ett exempel på en saga,
som uppstått på ett håll och därifrån
vandrat öfver världen. Men lika litet
som den Grimmska skolan vill den
antropologiska höra talas om vandringar eller
lån af folksagor.
Ett ytterligare argument har Max
MüLLER riktat emot den antroprologiska
teorien. Om det är historiskt riktigt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
