Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SAGANS UPPKOMST OCH VANDRINGAR.
I95
Låtom oss vidare skärskåda
orientalisternas närmast i ordningen följande
argument: den klassiska forntiden och
den äldre vesterländska medeltiden hade
inga sagor.
Från den klassiska forntidens äldsta
skeden hafva vi dock redan gräft upp
populära berättelser, för att därmed
bemöta det argument, som till äfventyrs
kunde lånas från de indiska sagornas
höga ålder. Men ju mera man går fram
i tiden i den klassiska litteraturen, desto
mera sagor berättar eller åtminstone
antyder den. Hvem känner ej från
Apu-lejus sagan om Amor och Psyche, eller
den saga, som Livius lägger i munnen
på Menenius Agrippa, eller berättelserna
om kung Midas, om Hero och Leander,
o. s. v.? Hos krönikörer och arkeologer,
såsom Apollodoros, Atenaios, Pavsanias,
dyka folkliga berättelser ofta upp.
Förlorade äro en samling berättelser af
Aristeides från Miletos, hvilken Cornelius
Sisenna säger sig hafva öfversatt, och
en milesisk sagobok, som en
parterhöf-ding fann hos en stupad romersk soldat
efter slaget vid Carræ. Allt detta gifver
ett ojäfaktigt vittnesbörd om att sagor
och berättelser voro populära hos de
klassiska folken.
En annan Sak är, att sådana
berättelser ej af dem tillvaratagits med
omsorg. Detta är emellertid lätt att förstå,
och en lyckad jämförelse, som Bédier
gjort med en annan klassisk litteratur,
kastar tillräckligt ljus öfver denna
omständighet. Finna vi väl i Ludvig XIV:s
lysande tidehvarf hos de store författarne
mera än spår af denna småfolkets
litteratur, som sagorna äro, och som vi likväl
veta lefde och frodades i de djupa lederna?
Och när en originel man, La Fontaine,
en dag verkligen presenterar en samling
sagor, så äro tidehvarfvets
representiva-ste andar, Ludvig XIV och Fénelon,
oförmögna att förstå dem.
Icke heller den äldre västerländska
medeltiden var så utblottad på sagor,
som orientalisterna hafva antagit. Vi
känna åtminstone en gammal samling af
137 sagor, mest djurfabler, det är sant,
som funnits i en anglosaxisk text så långt
tillbaka, att den tillskrefs Alfred den
store, död som bekant 901 eller långt
före korstågen och de västerländska
översättningarna af indiska original.
Eddasångerna, Nibelungen not och andra från
folket härstammande epopéer samt många
helgonlegender innehålla eller utgöra sagor
af samma art, som dem indernas
samlingar bjuda, och från en tid, då dessa
ännu voro okända. Det är ju visserligen
alltid möjligt, att äfven dessa sagor
kommit från Indien genom muntlig
tradition tidigare än alla sagoböcker; men
ett sådant antagande hvilar på lösan
sand.
I sammanhang härmed må nämnas
några ord om djurfabelns ställning i
denna fråga. Såsom förut nämts,
tillerkände Benfey den grekiska djurfabeln
ursprunglighet i förhållande till den
indiska. Det är klart, att hans teori
härigenom kommer att innebära en dualism,
som är densamma till största men. Alla
eller nästan alla de talrika djurfablerna
i de indiska samlingarna skulle vara
grekisk uppfinning, alla andra slags sagor
i samma samlingar skulle vara af indiskt
ursprung. Man ser sannerligen icke,
hvarför ej skaparne af det ena slaget af
berättelser skulle kunnat åstadkomma
berättelser af annat slag. Och om inderna
själfva verkligen uppfunno sagor för
undervisningens skull, hade de aldrig
kunnat framställa mera undervisande och
moraliska sagor än djurfabler.
Emellertid har frågan om de indiska
och de grekiska djurfablernas förhållande
till hvarandra ifrigt debatterats efter
Ben-feys dagar och står för närvarande på
den punkt, att ett afgörande ej är möjligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
