Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Om sagans uppkomst och vandringar. Efter senaste forskningar af Johan Vising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SAGANS UPPKOMST OCH VANDRINGAR.
I95
Det har således visat sig, att äfven
den orientaliska teoriens argument äro
svaga, och att blott sällan ett eller flere
af dem lyckas lämna bevis för en sagas
indiska ursprung. I de flesta fall förblir
oafgjordt, huruvida en saga är
ursprung-ligare i Östern än i Västern, och än
mer, på hvilketdera hållet hon först
uppstått. Dock kan man icke värja sig
för den allmänna föreställningen, att det
folk, som gjort sig så otrolig möda att
samla sagor, äfven gjort sig mycken
möda att uppfinna sådana, och att,
när allt kommer omkring, ändock inderna
varit de största sagodiktarne.
Det har emellertid äfven framgått af
det föregående, att man någon gång kan
anvisa ett visst hemland åt en saga, och
såsom exempel därpå anfördes
berättelsen om väfvaren Somilaka och om
nunnan, som var jungfru Maria hängifven.
Ytterligare exempel på lyckad
lokalisering erbjuder oss den speciela sagoarten
djurfabeln. Det har hittills varit föga tal
om den, emedan hvarken den ariska eller
den antropologiska teorien befattar sig
med den och Benfey uttryckligen
undantager den från den orientaliska teorien.
Vi känna den gamla barnsagan om
björnen, som narrades af räfven att fiska
med sin svans, och som höll svansen så
länge i isen, att den frös fast och slets
af, då björnen ville draga upp sin
förmodade fångst. Denna fabel har
varierats på många sätt, t. ex. i Frankrike
så, att det är vargen, som vill fiska, att
på hans svans hänges en korg för att
samla fiskarne, att räfven kastar sten i
denna korg för att tynga den och inbilla
vargen, att han har en god fångst, och
att slutligen räfven kallar på folk, som
kommer till, misshandlar vargen och
hugger af hans svans.
Det är tydligt, att sadana varianter
äro sekundära. Den första formen är
enkel, utan påhängd fiskeapparat, utan
uppträdande af obehöriga personer; och
den har en idé, som uppenbarligen är
hela historiens kärna, nämligen
förklarandet af björnens stubbsvansighet. Man
förstår lätt, att i länder, där björnen
blifvit sällsynt, under det vargen var ett
vanligt plågoris, det första, obekanta
djuret ersatts af det andra. Man griper
denna understickning på bar gärning i
en skotsk version, där det tillägges såsom
slutkläm: därför har vargen stubbsvans
i den dag som i dag är! Likaså var
det naturligt, att i sydliga länder, där
en is, som kan slita af en björnsvans, ej
var fattbar, detta moment ersattes med
något annat; så fick man in den af
stenar tunga korgen och de tillströmmande
människorna, som höggo af svansen. En
annan version rör sig om hyenan och
påträffas i Indien; men den är lika
konstlad som den franska och förråder sig
såsom importgods. Helt säkert har fabeln
om djuret, som fiskade med svansen, ett
nordiskt ursprung.
Det har till och med gjorts troligt
genom finnen KROHNS nya
undersökningar, att hela den fabelcykel, som rör sig
kring räfven och björnen, härstammar
från Norden. En ung fransk forskare,
SUDRE, har å sin sida på goda grunder
framställt den förmodan, att denna cykel
i Mellaneuropa sammanträffat med en
snarlik österländsk cykel, som rör sig
omkring hyenan och schakalen såsom
lejonets drabanter, och kontaminerats
med denna till en medlande fusionscykel,
som upptagit de för Mellaneuropa kända
djuren räfven och vargen.
Till det allmänna resultat kan den
nutida forskningen anses leda, att några
sagor möjligen uppstått ur myter, ariska
eller icke-ariska, att en eller annan —
ehuru det är mindre troligt — är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
