Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två människor. Några ord om Ibsens senaste drama. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
HJALMAR SÖDERBERG.
Solness, som under struggle-for-liferns mask
döljer en obarmhärtig själfransakare — en
själfpessimist ■—• vänder han sig ännu en
gång till själfoptimistens typ. Väl är den
variant, han denna gång skapat, icke på
långt när så färsk, så naivt oanfrätt af allt
själftvifvel som »Vildandens» tragikomiske
hjälte; men nerven i hans själ är densamma.
Har Ibsen här kommit till det nedslående
resultat, att samma själfbedrägeri, som han
fordom gisslade till blods hos herrarne
Ekdahl, far och son, fullt så väl kan
trifvas i en natur af ädlare metall? Har han
velat visa oss, att detta slags fromma svek
äfven hos personligheter af helt annan
andlig resning än dessa stackars förolyckade
i grunden är det säkraste medlet att hålla
ryggraden rak?
Alfred Allmers är, förefaller det mig,
en ironiskt tecknad gestalt, men tecknad
med en ironi så trött och så föga
polemiskt bitande, att man nästan vill kalla
den sårt.
»Hvar har jag mött den mannen förr?»
är den tysta fråga vi göra oss i det
ögonblick Alfred Allmers gör sin entré. Han
har icke väl låtit sex repliker falla, innan
vi ■ känna honom som en gammal bekant.
Timbren i hans röst, hufvudets hållning,
frasens vekhjärtade och varma fall äro oss
så förtrogna, att vi knappast kunna
af-hålla oss från att le.
Ty Alfred Allmers är en attrapp
föreställande en grubblare, en själfransakare.
En Johannes Rosmer.
Men inuti sitter Hjalmar Ekdahl.
Jag vet mer än väl att denna bild är
för elak att icke skjuta ett stycke öfver
målet; men den ger likväl en synpunkt,
värd att utvecklas. Alfred Allmers är icke
någon farsfigur. Han blir aldrig grotesk,
ty han är en fin man. Han är icke
obildad och icke påfallande naiv. Han går
icke och bär på någon epokgörande
uppfinning, har icke knollrigt hår och är icke
gift med grosshandlar Werles aflagda
mä-tress. Hvaraf kommer det då, att han,
väsentligt sedt, har fått på sin lott så mycket
af den djupa löjlighet, som var Hjalmar
Ekdahl egen?
Det kommer däraf, att själfoptimisten
genom en egendomlig ödets ironi alltid
förr eller senare finner sig bragt i en
sådan situation, att hans roll generar honom
och att han med eller mot sin vilja måste,
om också blott för ett ögonblick, lyfta på
masken.
Allmers är den tänkande mannen, som
aldrig ett ögonblick af sitt lif lämnat ur
sikte det mörka och allvarsfulla ordet
ansvar, men som heller aldrig upphör att.
omedvetet flytta tyngdpunkten af detta
ansvar efter sin egen bekvämlighet. Han
tillhör den vidt utbredda släkt af obotliga
posörer, som framför allt finna det
nödvändigt att posera för sig själfva.
Själfbedrägeriet har djupa rötter i hans
väsen. Han har mångårig öfning i
konsten att gifva vackra namn åt låga eller
alldagliga motiv. Vidkännas dem vill han
icke, ty han håller till det sista absolut
på förmånen att icke räknas till
»jordmänniskorna». Han gifte sig med Rita
hufvudsakligen för att vinna ekonomiskt
oberoende; men själf tror han ännu den dag
i dag att han gjorde det för sin systers
skull, för att bereda henne en
bekymmer-fri tillvaro. Har han då aldrig älskat Rita?
Han har åtminstone funnit henne
»fortærende dejlig». När så denna kärlek tar
slut, som aldrig var någon kärlek, men
blott ett flyktigt sinnenas rus, kallar han
det förvandlingens lag, »den mänskliga
förvandlingen genom åren». Båda äro likväl
ännu unga! — Systern Asta, som
egentligen icke är hans syster, och för hvilken
han också i grunden hyser andra känslor
än en brors, har med åren blifvit honom
en dyrbar, ja oumbärlig väninna. Detta
förhållande har icke undgått Rita, som
också är särdeles ifrig att gifta bort sin
svägerska med en i alla hänseenden
respektabel man. Men Allmers har
betänkligheter, och han ger dessa betänkligheter en
form, som icke skulle kunna ha någon
annan upphofsman än han: »Du måste
tänka på, att jag har ansvar för Asta. För
hennes lifs lycka». — Byggmästar Solness
fann sitt lifsverk icke vara fem öre vardt.
Alfred Allmers är icke heller han helt och
hållet främmande för alla tvifvel på sin
kallelse; rnen han förstår alltid att i sista
minuten rädda sig öfver på ny tnark.
Medan han långa nätter igenom skref på
det som skulle blifva hans lifsverk, den
stora boken om Ansvaret, hade han oftare
och oftare en känsla af att han
»försummade sina bästa krafter», att han »slösade
bort sin tid». Själftviflet hade anfrätt honom.
Hvad är att göra? Han skaffar sig ett nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
