Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två människor. Några ord om Ibsens senaste drama. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
HJALMAR SÖDERBERG.
Allmers har sörjt sig trött. Har han i
själfva verket någonsin hyst en naturlig,
omedelbar ömhet för lille Eyolf? Ingenting
tyder därpå, tvärtom. Så länge han ännu
var upptagen af sin bok, lät han barnet
»gaa for lud og koldt vand». Han gaf
honom läxor och lät honom iäsa, eljest såg
han knappast åt honom. Hvarför? Den
lille krymplingen gick omkring som hans
onda samvete. Men då han förlorade
intresset för sitt arbete, gällde det att finna
på något nytt, som kunde fylla ut hans
tillvaro. Det gick då upp för tronom, att
det var hans plikt att älska Eyolf och att
ägna sitt lif åt hans utveckling.* Och när
så gossen har drunknat, är det icke då
också till tre fjärdedelar af plikt han
sörjer honom?
En sådan sorg rasar sig hastigt trött.
Allmers klagar, att lifvet har blifvit
honom tomt och öde. Han kan icke längre
uthärda samlifvet med Rita, bland alla
dessa ängslande minnen af lycka, af hopp,
som gått i kvaf, och af lifsmål, som
försvunnit i dimman. Han vill draga sig
tillbaka »upp i ensamheten, upp bland
fjällen». Ty på ett har han ännu icke
tröttnat: på fraserna.
Men i grunden är det endast en sak
han vill. Han vill ha fred. Någon sorts
fred.
Hur skall han vinna den? Den väg,
som lille Eyolf gick, vågar han icke gå;
så mycket känner han redan sig själf. Men
kvinnans list öfvergår stundom mannens
förstånd: Ritas snabba och fina instinkt
har redan fattat hans tillstånd, ty hon älskar
honom allt jämt. Hon kan icke dölja sin
misstro, då hon hör honom tala om
ensamheten uppe bland fjällen. Ty hon känner
honom: han är icke den man, som heroiskt
vänder ryggen åt »guldet och de gröna
skogarne» för att lefva sitt lif i enslighet
och försakelse. Hon vet godt, att hon
icke är den enda jordbundna af de två.
Så finner hon då den formel, under hvil-
* Hur har man kunnat undgå att märka ironien
i detta? Ibsen har, så vidt jag kan erinra mig,
endast en gång förbisett den sanningen, att en
människa, väsentligt sedt, föga eller intet kan inverka
på en annans utveckling. Detta förbiseende
förorsakade den svaga upplösningen på »Samfundets
Støtter».
ken freden och återföreningen stå att vinna,
den fred och den återförening, som hon
anar att han i själfva verket åtrår lika
mycket som hon. Men han vill mera än
så, och det vet hon: han vill en
hederlig reträtt. Hon hjälper honom, och allt
blir bra.
Formeln heter gemensamhet i
pliktuppfyllelse. De skola hädanefter
gemensamt uppfylla de kärleksplikter mot ortens
fattiga, som de i lyckans dagar så tanklöst
försummat. Reträtten verkställes alltså
under skydd af ett nytt lifsmål, det tredje i
ordningen i Allmers lif.
Löjet, som går genom Ibsens senaste
dikt, är mera vemodigt än bittert.
Kanhända är det därför det har tilldragit sig
så föga uppmärksamhet. Hvarför skulle
man också vara bitter mot fraserna, då de
likväl till en viss grad visa sig äga
bärkraft nog att hålla en människa uppe? Ty
Ibsen har minst af alla visat sig blind för
det förhållandet, att ingen faller så hastigt
och så djupt som den, hvilken mistat
förmågan att i lifvets afgörande ögonblick
låta dupera sig af sig själf. Och intet är
för en uppåtsträfvande natur så oumbärligt
som gåfvan att kunna betrakta sig själf
med diktarens syn och sin granne med
psykologens.
Likväl har denna hos Ibsen så nya
vekhet i löjet medfört en olägenhet,
nämligen den nyss antydda. Diktaren har
lämnat allt för många i ovisshet om den
egentliga grundtonen i dramat, allt för
många äfven bland dem, som eljes äga ett
fint och säkert öra för nyanser. Hvad
man framför allt saknar i »Lille Eyolf»,
är en doktor Relling. Ibsen har nu icke
varit vid samma lynne, som i »Vildanden»
dref honom att genom denna roll stryka
ett tjockt, svart streck under sitt löje.
Också vänder han sig i »Lille Eyolf»
framför allt till de läsare, hvilkas temperament
göra dem ägnade att fylla ut den rollen
själfva.
Dessa läsare synas emellertid icke ha
varit många. Har man icke i synnerhet
uppfattat den »förvandling», som försiggår
med hufvudpersonerna i dramats tredje akt,
en smula för mycket högtidligt? När en
människa får sitt tredje lifsmål, börjar det
osa brändt. Mig åtminstone förefaller det så.
Jan. 1895. Hjalmar Söderberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
