Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Christian Ericsson. Några intryck. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
EDV. ALKMAN.
Stödet. Grupp i silfver af Christian Ericsson.
Tillhör direktören Carl Robert Lamm.
stort tilltagna skulpturverk. Gruppen
föreställer en af ålder och krämpor krökt
gubbgestalt, som mödosamt stapplar fram,
stödd af en halfvuxen flickunge. Det
är en rörande och vacker motsättning af
ungdom och ålder, och plastiskt sedt,
utmärker sig den lilla, knappast tre tum höga
gruppen för en storhet och renhet i linierna,
som förläna arbetet en fullkomligt
monumental hållning. Men antag, att
konstnären fölle på den idén att utföra gruppen
i naturlig storlek och att han gåfve
detaljen samma behandling i det stora
exemplaret som i det lilla. Man kan vara
förvissad om, att det stora verket skulle
förefalla lika spridt och litet, som det lilla
förefaller samladt och stort. Möjligen är
det en dylik anledning, som förorsakar
Linnéreliefens oförklarligt svaga intryck.
Äfven i en liten uppsats som denna,
hvilken på intet vis gör anspråk på att
vara en genomförd monografi af konstnären,
är det otänkbart att med tystnad förbigå
Ericssons ställning till konstindustrien. Af
de fyra arbeten jag nämt hafva tre en
afgjordt konstindustriel karakter —■ de åsyfta
att gifva en verkligt konstnärlig utformning
åt föremål, som tillkommit för att fylla ett
praktiskt behof. Dylika uppgifter intressera
konstnären framför alla andra, och han har
i dem outtömligt rika tillfällen att lägga i
dagen den idéfrodighet och den stilkänsla,
som äro hans bästa konstnärliga
egenskaper. Det ena materialet är honom lika
värdefullt som det andra; han smider lika
gärna en lampfot af järn som han
skulpterar ett marmorhufvud, och träsniderierna
till ett skåp äro för honom lika intressanta
— hvem vet, om icke intressantare? — som
en staty. För ögonblicket lär han syssla
med en hel del skulpturala detaljer till
ett nordfranskt chateau; hans kamrater
beskrifva med förtjusning ett dörrvred, som
han gifvit gestalten af en oklädd kvinna,
som nyfiket tittar in genom nyckelhålet.
Antagligen skall det anbringas på dörren till
»monsieurs» allra heligaste.
En konst som denna, hvilken hämtar
sina uppgifter ur det lefvande lifvet hellre
än ur traditionens långa kataloger, löper
minst af allt fara att bli akademisk. Också
känner jag få samtida skulptörer, på hvilka
detta epitet skulle passa in mindre än på
Christian Ericsson. För öfrigt är det en
hel massa af det slags etiketter, hvilka
bli fula eller vackra allt efter anbringaren,
som man gör klokast i att ej klistra hans
produktion på ryggen. Är han naturalist?
Naturalist — han som gjort »Tjusning»!
Nå, idealist? Han, som är rädd om
naturens form som om sin ögonsten! Sund
realist då? Jo, pytt, det är alls icke sundt
realistiskt att äga en sådan mängd glada
och fria idéer som han. Hvad är han då
i Atenes, den strålögda gudinnans namn?
Ja, jag vet inte. Kanske nöjer han sig
med att kort och godt vara konstnär och
att som sådan hålla sig alla vägar öppna.
Dec. 1894. Edv. Alkman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
