Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Johan Amos Comenius. Af Isak Fehr. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
ISAK FEHR.
vittnesbörd, huru dåligt det under
1600-talet i mångt och mycket stod till i
skolvärlden. Att Comenius äfven i många
och viktiga fall hyste åsikter, som två
århundradens ökade erfarenhet måste
förkasta, är väl äfven så klart, att man
därom knappast behöfver påminna. Så ädel
och stor Comenius än var, har han måst
dela den allmänna människolotten; och
»det är nu en gång så, att människor och
deras gärningar aldrig äro fullkomliga».
Men så kraftig var hans sådd af
väckande framtidstankar, att de, som i våra
dagar med kärlek fördjupat sig i hans
verk, där funnit uppslaget äfven till de
modernaste uppfostringsåsikter. Han har
ej med orätt blifvit kallad siaren. I hans
arbeten kan man läsa utkasten till våra
dagars grundläggande geografiska
undervisning, »Heimathskunde», hemtraktens
geografiska kännedom. Hos honom kan
man också finna antydningar om slöjdens
betydelse som uppfostringsmedel.
Hans öfriga skrifter under denna tid,
såsom hans pansofiska studier och hans
underliga funderingar och drömmerier om
det sig närmande tusenårsriket (det skulle
komma år 1672 eller 1673), kunna vi här
endast omnämna, huru karakteristiska för
honom de än äro.
Hans sista arbete, Unum necessarium
eller Det enda nödvändiga, är en religiös
skrift, som innehåller hans fromma och
gripande själfbekännelse. Han såger här
inför Gud, att han af kärlek till Herren
och hans lärjungar försökt leda
ungdomen ut ur den dåvarande
skolundervisningens besvärliga labyrint. Det hade
varit hans första bemödande. Sedan
nämner han sina öfriga sträfvanden samt
erkänner, att han väl äfven gått vilse på
de många labyrinternas allehanda
villovägar. Så tackar han Gud, som fört
honom ut och öppnat blicken för det enda
nödvändiga. Hvem hade hjälpt honom
ut? Det var Guds kärlek. Hvad hade
ledt honom? Den gudomliga vishetens
Ariadnetråd.
Sagan växlar hamn. Den gamle,
sträf-samme, fromme Comenius är den vackre
ynglingen Theseus; Ariadne-tråden är den
gudomliga kärlekens och vishetens
ledning. Så slutar historien om Johan Amos
Comenius.
Vignett å titelbladet till ORBIS PICTUS (Nürnberg 1746).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
