Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Litteratur. Émile Zola. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
hellen lindgren.
hon kommer åt cch som älskar den
mestbjudande i makt, njutning eller rikedom,
är hon ej en naturlig produkt af detta
samhälle, som rusar fram efter vinning, ej
tillbakahållet af något moraliskt eller socialt
band? Detta är Zolas svar på den
»intressanta» kvinnotyp, hvilken kejsardömets
fashionable författare Octave Feuillet i så
många varianter plägade i sina romaner
återgifva i vackra kurtishistorier. Feuillets
hjältinna, som är så mystisk och
själsspännande med sin gåtlika passion å la sfinx,
som plötsligt talar lika som vore hon en
staty, hvilken får lif, är hon icke
densamma, tycker man sig höra Zola fråga,
kunna vi icke bland kejsardömets lionnes
sätta namn på henne, om vi känna Renée,
kvinnan med de instängda begären och
de vulkaniska utbrotten af dold omättlig
njutningslystnad! Skillnaden är blott, att
hon här är skildrad utan mysticism.
Och hur befäste sig kejsardömet i
makten? Den frågan besvaras i la Conquète
de Plassans (1873) och i Son excellence
Eugene Rougon (1876). I Plassans’
eröfring se vi präst-spionen Faujas,
utskickad som kejserlig- agent, utlägga sina
nät och omspinna hela Plassans med
intriger, han kommer under den
anspråkslösaste skepnad in i familjen Mouret och
intar snart fruns förtrognes plats med den
påföljd, att Marthe Rougon genom den
makt, han utöfvar öfver henne, blifver
sinnessvag af religionsgrubbel — ett drag,
hämtadt ur lifvet, som vi alla veta — och
hennes man, bragt till förtviflan genom
husets förfall och den husliga lyckans
bortsopande, blir slutligen förd på dårhuset.
Skildringen hör till Zolas mest gripande
men måste läsas för att förstås. I
statsmannen Eugene Rougon se vi den typiskt
ärelystne maktjägaren utan ringaste hänsyn
och i stor skala. Bytet skall tagas, när
det lyckliga ögonblicket yppar sig, och
han tar det med användande af alla medel
— han vet, att han står på lyckans hala
golf, och det är blott en gång han halkar,
förledd af sin passion för Clorinde Balbi,
under hvilkens namn Zola tecknat
grefvinnan Castiglione, som vid kejsarhofvet
spelade en så romantiskt äfventyrlig roll,
likasom han under excellensen själf
tecknat premierministern Rouher. Det
intressantaste i denna teckning är kanske, huru
de mäktige männen på samma gång äro
maktens tyranner och offer. Rougon vet,
att han måste dela med sig åt sina
underordnade för att bibehålla ett parti och att
det »gör ett mycket dåligt intryck», om
hans mottagningsrum ej är så fullt som
vanligt. Men han vet också, att alla dessa
partivänner äro ögontjänare, underordnade,
som lura på honom, som alla vänta på
sin tur, han inser, att hvarje deras bugning
är en Judaskyss, med hvilken de skulle vilja
förråda sin herre och mästare, om de
kunde.
Men när Zola sänker sina blickar till
hvardagslifvet, ser han också där samma
förhållanden upprepas, samma skådespel af
djärf vinningslystnad och härsklystnad. Le
Ventre de Paris har till skådeplats hallarna,
Paris’ matvarutorg. Denna roman är
historien om ett offer. Florent är en hederlig
man, en ideolog, som älskar människorna,
ett uppoffrande stackars barn, som genom
tillfälligheterna får plats som
uppsyningsman på denna parisiska grönsaksmarknad.
Genast får denne rättvisans representant
massor af fiender, månglerskorna förstå att
på tusen sätt ge honom hatets åsnesparkar
med djäfvulsk fintlighet, hans brors hustru
afvänder broderns hjärta från honom, och
han stupar som ett ädelt villebråd för denna
sammansvärjning af lumpenhet. Och denna
vackra Lisa, hans svägerska, hvarför ville
hon åt Florent? Naturligtvis därför att han
är förmögen och hederlig. Rikedomen vill
hon ha, och hederligheten sticker henne i
ögonen. Romanen slutar: Quels gredins
que les honnetes gens! Hvad de hederliga
människorna ändå äro för ett pack!
Men Zola vill gå ändå djupare, ända
till bottnen på den sociala kitteln, och
kominer så till de romaner, hvilkas
hufvudpersoner jag förut omnämnt, l’Assommoir
(1877) och Nana (1880). Här har han
hunnit nedersta ringen i Parislifvets Inferno.
Om den första romanen säger han stolt,
att den har todeur du peuple och är »den
första roman, som ej ljugit om folket». Här
tecknas pöbeln i sin förnedring under
njutningarna. Det stora arbetarhotellet med
sina många våningar genljuder dag och
natt af slagsmål, krogen, fader Colombes
»Fällan», är icke långt ifrån, där supes
förtjänsten upp. Lifvet är också här ett
tärningsspel, men insatserna här äro lif och
hälsa. Alkoholismen är frestaren. Man
ser ett lyckligt arbetarhushåll gå under,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
