Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
emil svensén.
skulle då tagit till orda och i en ton af
medlidsam öfverlägsenhet återfört i den
ateniske gästens minne, hvilken
försvinnande kort tid hans-fädernestad i själfva
verket varit till i jämförelse med det
urgamla rike, i hvilket han nu befunne sig.
»I hellener förblifven dock alltid barn»,
sade den gamle prästen och utvecklade
för Solon, hurusom Deukalions flod,
hvarom denne talat, vore ett intet i jämförelse
med de naturrevolutioner, af hvilka
Egyptens i templen upptecknade årsböcker
bevarat minnet. Dessa katastrofer
återkommo efter regelbundna mellantider, och
genom den förödelse, som de anställde,
bildade de slutet af en världsålder och
början af en ny. Sådana kände
egypterna flere, men hellenerna hade ej i skrift
kunnat bevara deras minne och visste
därför blott att förtälja om den senast
timade floden men hade förgätit, att det
bästa och ädlaste släkte bland människors
barn en gång lefvat i deras eget land,
af hvilka deras nu lefvande ättlingar
endast utgjorde en ringa återstod. På Solons
ifriga frågor fortfor prästen att förtälja,
att hans eget samhälle räknade åtta
årtusenden, men det ateniska ännu ett
årtusende mera, och att det senare lefde
lyckligt och äradt under en vis, på
kastväsendet grundad författning, liknande
den dåvarande egyptiska, och öfvande
sig i vetenskapliga idrotter under Atenes
hägnande vård.
Härefter följer nu den märkvärdiga
berättelsen om det stordåd, hvarmed dessa
uråldriga atenare framför allt skulle gjort
sig förtjänta af odödlig ära. Denna
framställning anse vi oss böra ordagrant
återgifva efter Dalsjös öfversättning, som här
är af följande lydelse:
»Våra skrifter berätta nämligen, huruledes edert
folk en gång tillintetgjorde en stor härsmakt, som
öfvermodigt ryckte emot hela Europa och Asien,
framstormande utifrån, från det Atlantiska hafvet,
som då ännu var segelbart. Ty framför mynningen,
hvilken, såsom I sägen, kallas Herakles’ stoder, hade
det en ö. Denna ö var större än Asien och Libyen
till sammans; och från den samma kunde den tidens
resande komma till de andra öarne, och från dessa
till hela det midt emot, kring det där verkliga
haf-vet, liggande fastlandet. Ty allt, som ligger häråt
inom den nämda mynningen, tyckes endast vara en
hamn, försedd med ett trångt inlopp; men det andra
torde väl i själfva verket kunna kallas ett haf och
det omgifvande landet med fullaste skäl ett verkligt
fastland. På denna ö, Atlantis, uppstod en
underbart stor makt af inbördes förenade konungar,
hvilken under sitt välde förenade hela ön, många andra
öar och delar af fastlandet; dessutom härskade de
äfven öfver det inre af Libyen ända till Egypten
och öfver Europa ända till Tyrrhenien. Hela denna
till ett helt förenade makt företog sig en gång att
med ett gemensamt anfall underkufva edert och vårt
land samt hela trakten innanför mynningen. Då,
min käre Solon, blef eder stats krigsmakt genom
tapperhet och kraft ryktbar bland alla människor.
Ty hon öfverträffade alla i mod och krigskonst, och
i det hon dels gick i spetsen för hellenerna, dels
efter de öfriges affall nödvändigt var hänvisad till
sig själf, råkade hon i den yttersta fara men
segrade dock öfver de anfallande, uppreste segertecken
och hindrade de ännu icke underkufvade från att
underkufvas samt befriade välvilligt oss andra, som
bo innanför Herakles’ stoder. Men då i en senare
tid en oerhörd jordbäfning jämte öfversvämning
inträffade, försvann på en enda dag och en enda
gruflig natt hela eder krigsmakt i jorden, och likaledes
sjönk ön Atlantis ned i hafvet och försvann.
Därför har hafvet där borta blifvit ofarbart och
omöjligt att utforska, emedan den djupa gyttja, som ön
vid sitt sjunkande åstadkom, lägger hinder i vägen.»
Detta är hvad den ateniske lagstiftaren
under sina irrfärder fick veta af den gamle
Saisprästen.
Äfven på ett annat ställe kommer Platon
tillbaka till denna hemlighetsfulla sägen,
som förklarligt nog tyckes mäktigt
anslagit hans fantasi. I det till vår tid
bevarade, kanske aldrig fullbordade
fragmentet af dialogen Kritias utbreder han
sig vidlyftigt om ön Atlantis, dess
naturförhållanden, odling och samhällsskick,
anordningen af dess konungastad m. m.
och öfvergår slutligen, just då
framställningen afbrytes, till en skildring af den
katastrof, som skulle bereda det märk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
