Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
emil svensén.
hands än att utan vidare taga filosofen
på orden, hålla sig till bokstafven i hans
framställning och söka rekonstruera den
försvunna öbryggan; och därvid gjorde
Kanarieöarne, Azorerna och andra smärre
öar ute i öppna Västerhafvet god tjänst
såsom ännu återstående spillror af de
sjunkna landen, hvilka utvisade, hvar dessa
en gång hade höjt sig öfver hafsytan.
Långt ute i Atlanten utbredde sig ju
dessutom Sargassohafvet med sina jättelika
tångbankar såsom ett ytterligare
oemotsägligt bevis för Platons påstående, att
hafvet utom Herakles’ stoder blifvit
ofar-bart genom den mängd af gyttja, som
den sjunkna ön lämnat efter sig. Ännu
ett stöd vann detta påstående genom hvad
Herodotos förtäljer om persern Sataspes,
som fått lof att lösa sitt lif från ådömdt
dödsstraff genom att kringsegla Libyens
fastland, men efter en lång färd västerut
förlorade modet, vände och förkunnade,
att hans skepp icke kunde komma framåt
utan blef stående. (Her. IV. 43.)
Det är nästan synd, att en så vackert
och väl tillagad hypotes icke kunnat hålla
stånd inför den geologiska forskningens
omutliga kritik. Såsom lätt inses, är det
nämligen geologien, som här vid lag har
det afgörande ordet; och liksom den på
senare tider ställt sig allt mera afvisande
gent mot försöken att förklara
öfvergången från ett tidsskede till ett annat i
jordens historia genom väldiga
naturrevolutioner, vill den numera alls icke veta af
någon katastrof, som i tider, hvilka falla
inom människors minne, skulle försänkt
ofantliga landmassor i Atlantiska
oceanens djup. Vetenskapliga expeditioner,
utsända med engelska och andra
krigsskepp, hafva under de senaste tjugu åren
utforskat världshafvens hemlighetsfulla
djup; och af deras undersökningar
framgår, att om en del af Atlantens botten
i sydväst från spanska halfön någon gång
höjt sig öfver vattenytan, så ligger denna
tid oräkneliga årtusenden bakom
människosläktets uppträdande på vår jord.
Gifvetvis är härmed också hypotesen om ett
af mäktiga krigarfolk bebyggdt land, som
skulle sjunkit i Atlantens djup, förpassad
till den eviga hvila, där all världens
omogna grillfängerier snart eller sent skola
hamna, — dock först efter det de gagnat
mänskligheten på sitt vis genom att väcka
nya tankar och sporra till nya forskningar.
En kortvarig uppmärksamhet har
under några år ägnats åt en ny hypotes,
som söker lösningen af Atlantis’ gåta på
ett helt annat håll. Den tyske
Afrikaresanden Oscar Lenz, en af nutidens
förnämsta kännare af öknen Sahara, har på
fullt allvar uttalat den djärfva åsikten, att
den stora öknens uppkomst vore att
tillskrifva en af människor verkställd
utrotning af de skogar, hvarmed en stor del af
dess yta en gång skall hafva varit beklädd,
och att härigenom vida sträckor af
fruktbart land blifvit förbytta i tröstlösa
ödemarker. Kändt är vidare, att de gamle
egypterna förlade sitt dödsrike långt bort
i den fjärran västern, och att öknens
oaser, som med sin yppiga grönska så
bjärt stucko af mot omgifningens
förfärande ödslighet, för deras inbillning
tedde sig som de saligas öar. I fall nu
Lenz’ uppfattning hölle stånd, låg här
ett nytt antagande nära till hands. Hvad
om nu dessa de saligas öar vore de sista
återstoderna af ett verkligt Atlantis, en
förgången rikare värld, icke sjunken i
hafvet men lagd öde genom människors
brottsliga dårskap? Var det då vågor af
sand, icke vågor af vatten, som dolde
detta Atlantis under sitt hölje?
Vi ha anfört denna hypotes, emedan
den hör till dem, som sätta fantasien i
rörelse och låta blicken skåda ut öfver
vida rymder. Men det tarfvas allt andra
krafter än yxans och eldens till att
förklara öknens tillkomst, och äfven denna
ligger nog långt bakom de tider, då män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
