Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Atlantis. Af Emil Svensén. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.atlantis.
35
eller Thuras, som uti den berömda
folk-taflan i Genesis kap. 10 nämnes bland
Jafets söner, torde svara mot deras
grekiska namn tyrsener eller tyrrhener.
Achæ-erna äro oss ännu mera bekanta från de
homeriska dikterna, där de utkämpa den
tioåriga striden om Troja, som dikten
gjort så ryktbar i alla tider och bland
alla folk. Lykierna hafva sina hemvist
på Mindre Asiens sydkust midt emot
Egypten, och endast om Schikelscha eller
Schakalascha lär ännu någon tvekan råda,
huru vida man skall förlägga dem till
nämda halfö eller, såsom de flesta vilja,
söka dem på Sicilien.
Det är all anledning antaga, att de
två anfall på Egypten, hvilkas minne
inskrifterna bevarat åt vår tid, icke varit
de enda. Fast mera torde man hafva
att tänka sig en fortgående kedja af
angrepp, hvarmed de ungdomskraftiga
sjöfolken oupphörligt mattade det
sjunkande riket. Likheten med de nordiska
vikingarnes anlopp mot det sönderfallande
karolingiska väldets kuster i en tid, som
ligger två tusen år närmare vår egen,
minskas icke däraf, att äfven denna
folkrörelse, liksom vikingatågen till de
britiska öarne och Normandie, antager
skap-lynnet af en folkvandring, där krigarne
med hustrur, barn och ägodelar draga
öfver hafvet, för att med svärdet vinna
åt sig nya hem. Det är de ariska
stammarna, som från sina äldre hemvist trängt
fram till Medelhafvet och gjort sig till
herrar öfver de redan då rika och
blomstrande halföarne på dess norra sida, men
som i öfvermåttet af ungdom och lifskraft
icke nöjas med dessa dråpliga
landvinningar, utan låta blicken glida ut öfver
Medelhafvet, till dess de i det urgamla
Egypten tro sig skönja ett lika lättfånget
som lockande byte. Men faraonernas
välde, mäktigt ännu i sitt förfall, spänner
sina yttersta krafter och lyckas med nöd
rädda sin själfständighet men köper den
dock med offret af den makt, hvarmed
det så länge hållit sina grannar i tukt
och bäfvan.
Det är minnet af denna
världshistoriska folkrörelse, som Platons saga om
det förgångna Atlantis bevarat åt
efter-släkten.
Likheten mellan sjöfolkens anfall på
Egypten, sådant det förtäljes af
inskrifterna, och Atlantisfolkens härtåg mot
samma rike, sådant det skildras af
Platon, är i sanning så slående, att det
hvarken behöfves långt sökande eller mycken
tvekan för att finna punkter, som inbjuda
till osökta jämförelser.
Atlantisfolken bebo många öar och
ett bakom dem liggande fastland, som
utbreder sig rundt kring det stora
världshafvet. Sjöfolken Betecknas uti
Medinet-Habu-inskrifter såsom »krigare från ett
annat land, komna från det stora hafvet
och hafvets stora rundkrets» — hvarmed
naturligtvis menas det stora fastland, som
utbreder sig rundt kring Medelhafvet i
norr — eller såsom »folk komna från
öarna i det stora hafvet».
Atlantisfolken behärskas af »en
underbart stor makt af förenade konungar,
hvilka under sitt välde förenade hela ön,
många andra öar och delar af fastlandet.»
Sjöfolken hafva slutit sig samman till en
koalition, som omfattar flera af
Medelhafvets största öar och delar af det
bakom dem liggande fastlandet.
Atlantisfolken hafva gjort sig till
härskare öfver Libyen ända till Egypten
och öfver Europa ända till Tyrrhenien.
Sjöfolkens förbund sträcker sig från
Libyen på det afrikanska ända till
Tyrrhenien (Turscha) på det europeiska
fastlandet.
Atlantisfolkens förenade anfall afsåg
att »underkufva edert och vårt land
(Grekland och Egypten) samt hela trakten in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
