Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Amor. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/cmor.
Af Per Hallström.
Kristin först kom till fru Asplund,
L trodde båda två, att det var genom
försynens omedelbara ingripande, som hon
skaffades dit, för tillfället medels
användande af ett kommissionskontor till
mellanhand och tvenne lindrigt berusade
karlar med en kärra till
fortskaffningsmedel för sakerna.
Som det den dagen var vackert väder,
och byrån utan olyckshändelse kom in
genom dörren, uppfattade Kristin äfven
detta som ett tecken på synnerlig nåd
och satte sig ned att gråta af
tacksamhet och den mildt tryckande känslan, att
hon ingen gunst förtjänade, men skulle
sträfva till sitt yttersta att göra det.
När en månad hade gått, var fru
Asplund icke längre så säker om hvilka
makter, som ledt Kristins öden, ty hon hade
hos henne upptäckt en ibland oblyg
aptit, men om blott detta naturfel hölls i
schack och umgänget stämdes i sin rätta
tonart genom lämplig sträfhet, var hon
dock tämligen nöjd med sin jungfru, i
synnerhet tecknad i relief mot den sista
skamlösa varelsen, som begagnade hatt
med vallmo i och tog emot bref, som
det stod fröken på, och en gång, just
innan måttet rågades, tog sig en
promenad en fredagskväll. Kristin åter trodde
fortfarande på den höga utgångspunkten
af sin sändning och kände sitt ansvar
djupt.
Visst kunde gumman vara svär, men
herre gud, så var hon ju också så
gammal och ensam och sjuk, och Kristin
visste med sig själf, att, om hon skulle
haft något att säga öfver någon, så
kanske inte heller hon alltid skulle varit så
snäll, nu hade hon emellertid aldrig haft
det så ställdt, tvärtom hade andra
ständigt haft att säga öfver henne och
verkligen också sagt en hel del. Hon var
fyrtio år snart och ville så gärna tänka
sig, att hon skulle växa fast på detta
ställe och slippa ombyte, lönen var
också större än vanligt, emedan hon fick
vara nästan sjuksköterska, och allt
sammanlagdt fick det nog anses som en
präktig plats, i synnerhet jämfördt med
deras ställning, som hvarken hade mat
eller säng. Sådana jämförelser gjorde
Kristin mycket ofta, och de tröstade
henne alltid, hvad hennes egna
bedröflig-heter angick, fastän de bragte tårar i
hennes ögon öfver alla stackars varelser.
För att komma till rätta med sin
matmoder fann hon äfven på att ta henne
humoristiskt, en utväg, som klyftigare
om ock knappast ödmjukare sinnen än
Kristins funnit vara den enda möjliga
från vedervärdigheter här i lifvet.
Hon tillämpade först sin metod genom
att svara pä allt gummans gräl med ett
bredt leende och upptaga hennes
ovettigheter, som om de varit ett brådmoget
barns kvicka påhitt, men det ville icke
lyckas bra, inbragte henne bara
åtskilliga närgångna reflexioner om uttrycket
i hennes ansikte och tydlig misstro mot
tillståndet i hennes hjärna. Då uppfann
Kristin i sin nöd repliken genom en
sällsam ingifvelse, ty det skulle aldrig ha
fallit henne in att munhuggas för nöjets
skull, så helt utan själfkänsla och tilltro
till sin begåfning och så idel ödmjukhet
som hon var. Också var det utan att
alls lägga in sin själ i det, mera som
om det varit en tredje persons
reflexioner, hon framförde sina inlägg. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
