Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Amor. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
amor.
sis
och går och siktar åt!» — tonen arg,
och hvarje ord försedt med flera tänder,
än man skulle tilltrott en så gammal
mun, men på samma gång lifvad vid
tanken på dessa syndiga men ljufva
väsen, söta och farliga som
smällkarameller.
»Det är inte därför, frun, det är för
att frun bär sig åt och bits som en häst,
som jag tänker på löjtnanter.»
Och så kunde de hålla på, tills fruns
smala flätor voro upplagda i en korg,
om söndagarna öfverfladdrad af en
lysande rosett, som såg ut som »den röda
hanen» på allmogemålningar.
Men ibland talade de också om
allvarliga saker. Då teg Kristin helst och
lyssnade med vördnad till hvad »en bättre»
hade att säga, som fått lära och gå i
skola, och då höll hon af frun,
isynnerhet när hon kom in på religionen, som
hon naturnödvändigt alltid gjorde.
Det kunde börja med dessa trådar
öfver gården, dessa underliga, ihåliga
trådar, som nutidens gudlösa människor
hittat på att tala genom, fastän de
aldrig skulle förmå henne, fru Asplund,
att sätta sin mun till ett sådant där lömskt
skåp. »Tänk på domen, Kristin, hur
di slits af, och hvad det skall bli för
ett trassel!»
»Ja, herre gud,» det hade Kristin
aldrig tänkt, »men efter det fick ske . . .
Det blef väl någon råd med det också.»
»Ja, domen ja, hå hå ja ja, man är
inte som man skulle vara! Jag är inte
saktmodig ibland, — men när man har
så ondt! Kristin är nog heller inte som
hon borde vara, frisk sqm hon är!»
Ah nej, nej, det visste nog Kristin,
och hon hade ju heller ingenting lärt!
Men inte var det något att säga om frun
inte!
»Och tänk sig evigheten, Kristin, tänk
sig evigheten!»
Kristin tänkte sig evigheten, gjorde
åtminstone så ärliga ansträngningar som
någon annan att göra det, och fick tårar
i ögonen, och ville alla så väl, och
skämdes att vara med i något så stort.
»Att sitta vid lammets tron, — och
skröplig som man är! Men man tror
ju ändå så fast, Kristin, och då så . . .»
Ja, visst trodde Kristin också, men
hon ville bara ha en helt ödmjuk plats,
inte riktigt med bland de riktigt saliga,
någon slags jungfruplats där också.
»Ja, det är nog inte så däruppe,
Kristin, det är nog inte så, fast det nog
tycks underligt, det är nog ingen
skillnad där, om hon bara tror.»
Det gjorde Kristin, fullt och fast trodde
hon, och hon tänkte, att hennes fru skulle
bli henne till glädje och stort beskydd
där. Hon sade dock ingenting om det
och skulle väl i så fall ha mötts af
be-lefvadt blygsamma invändningar. Hon
var uppbyggd djupt i sitt innersta,
mycket mer än om söndagarna, ty detta
förstod hon så bra, det kändes i hjärtat,
och hon torkade länge tårar i köket efteråt.
Oftast var frun med henne där, fick
på sig en kappa, som hon nyss låtit sy,
emedan hon kände det som en
representationsplikt, ehuru hon aldrig kom
utom dörren, och som hade fem kragar.
Därute skulle hon så vara med i allting,
dels för att döda tiden, dels emedan hon
misstrodde Kristin för slarf, öfverflöd
eller rent af oärlighet.
Hon bevakade henne så skarpt, att
Kristin ständigt tyckte sig ha knappnålar
i olag i kläderna. Ibland fick hon hålla
den gamla upprätt, medan hon i timtal
visade, hur saker skulle göras. Och som
dagen var lång nog för en sjuk, blef
det rätt ofta ovett och hårda ord, men
Kristin var inte bortskämd och fann sig
rätt väl i det hela och fetmade till och
med något och skulle ha sjungit om
kvällarna också, när hon blef ensam —
ifall det hade kunnat ske ljudlöst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
