Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur Svatopluk Čech’s »I lindens skugga.» Öfversättning från böhmiskan af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
alfred jensen.
en krans af vallmo, blåklint och af lilja,
och vandringsspelemannen satt i vrån
och lutade sin haka mot fiolen;
där blänkte mässingsknappar uti solen;
hvarthän man såg, förgyllda ax och strån
för lien föllo; blanka skaror svängdes,
och dansens låt med kärrors rassel mängdes.
Men i det samma framåt vägen hastar
en präktig vagn och stannar vid min äng.
En herre stiger ur och långsamt kastar
en blick på tjänstefolkets dans och fläng.
Till snitt och form hans klädnad sällsam var;
det svarta skägget och de täta håren
af tidig grånad redan buro spåren,
och bruna hyn, som tiden fårat har,
om fjärran nejders solglöd vittne bar.
Men i hans underliga min och hållning
det något ännu mera utländskt fanns:
han stod orörlig liksom i förtrollning
och stirrade på tjänstefolkets dans.
Han ej sin blick från denna tafla vände,
och tankens väf allt bredare han spände;
af nejdens skönhet njöt hans syn och själ,
men vemodsfullt och allvarsamt likväl.
Jag tog ett steg mot honom fram, men
tordes
ej tala, förrän själf han frågat hade,
om detta fält var Bartolds. »Nej, jag sade,
det genom skifte till min ägo gjordes».
En skugga tycktes glida på hans kinder.
Kanhända, tänkte jag, det är en herre
från stån med kartor och med lagar många,
en af den sortens nutidsfolk, som binder
en järnhäst för sin vagn och rusar värre
än draken själf med vingar utaf ånga
igenom bärg och öfver dal och buskar
till stort förfång för formän och för kuskar.
»Är — sporde han — den gamle Bartold
död?»
— För tre år sedan han i grafven bäddats. —
»Och Bartolds hustru?» skyggt hans fråga
ljöd.
— På undantag hos mig den gamla räddats. —
Han tycktes lugnare, om ock förlägen,
och ville genom skogen veta vägen.
Jag föreslog, vi skulle följas åt,
och snart af furor skuggades vår stråt.
Han stannade en stund och tycktes hora
på någonting; hans blickar slogos ner.
Jag lyssnade också, men intet mer
än löfvens prassel trängde till mitt öra,
då vinden susade med dämpad styrka.
Men stum och andaktsfull som i en kyrka,
han stirrade på mossan blott och tänkte
och tycktes lyssna till en inre röst,
till någon himmelsk klang. Han hjässan sänkte
och drog en suck med handen på sitt bröst.
Men ännu mera gåtfull vardt han mig.
Förutan mig han skulle ej gått miste,
ty hvarje lönlig stråt han noga visste.
Han kände alla buskar, hvarje stig;
han kände jättelinden, stödd med stenar,
och hundraårig ek med vida grenar;
han visste, hvart sin kosa räfven ställde;
ur hvilken källas gömsle bäcken kvällde,
och alla hängdas dystra, öde graf,
där furan sina armar sorgset sänkte,
där röda bär sitt blod på mossan stänkte —
en ort, dit ingen mänska sig begaf.
Han kände både lefvande och döda
som om han hört till byn. Men ändå var
hans uttal underligt, och blott med möda
han stammade, liksom en tyskfödd herre
och som vår nye länsman —■ ja, än värre!
på mina frågor gaf han inga svar.
Då rann mig uti sinnet Bartolds son.
I skolan han sig lärde snällt att skrifva
och läsa, men begynte snart att drifva;
så gjorde han än värre lärospån
och satte sig i skuld på själfva krogen,
tills fadren honom skonslöst tog till plogen.
Men Vaclar med förakt och fasa såg
på lifvet vid den enkla fosterhärden;
mot fadren reste sig hans vilda håg,
och lusten till den stora, vida världen
drog honom bort från hemmet för att plocka
de lyckans frukter, som där ute locka.
Ifrån Amerika emellanåt
han sände bref, som lästes många gånger,
om hur han lämnat hemmet utan ånger,
om resan och om storm på hafvets stråt,
om hur man kunde lätt förtjäna pengar
långt mer än hemma gå bland andra drängar,
om nya seder, lagar och personer,
om träd så höga, att de kyrktorn skymde
och i sin skugga hela byar rymde,
om päron lika stora som meloner,
om en kines som skötte slakt och kok —
det var precis som att slå upp en bok!
Amerika är nog ett härligt land,
vi tänkte, då vi läste’t. Bartold sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
