Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur Svatopluk Čech’s »I lindens skugga.» Öfversättning från böhmiskan af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
alfred jensen.
en gammal gumma, lutad mot en krycka
orörligt på en liten träbänk sitter.
Hvad hon är liten, aftärd och förkrympt!
Af lif det knappt tycks finnas kvar en skymt.
En afskedshälsning aftonsolen sänder
åt pannans rynkor och åt blickar skumma;
ej har den gamla vänner eller fränder,
och ingen aktar mer på fattig gumma.
På knä för henne dyre sonen föll
och läppen tryckt mot hennes sköte höll,
och armarne kring urblekt klädning slötos,
hvars blomsterrutor utaf gråt begötos.
Med skrumpna fingrarne den gamla kände
på dessa lockar, som hon fordom smekt;
för hennes inre syn ett ljus sig tände:
»Min Vaclar! Vaclar!» hviskade hon vekt.
Hvad skall jag talja mer? Sin gamla moder
han aktade mer noga än klenoder,
tills hon på kyrkogården bäddats neder,
där han ock snart fick hvila trötta leder.
I samma graf de båda äro komna,
och jorden vare honom lätt och huld,
ty både sorger, fattigdom och skuld
ljuft vid ett modershjärta kunna somna.»
Sist sade mjölnarn:
»Sorg och nöd ej felas
i detta lif. Men, käre vänner, såren
af tidens läkekonst dock måste helas,
så visst som grafvens tufva gror i våren; —
och liksom murgrön sig kring stenen virar
och gjuter grönskans lif i kalla döden,
så också hoppet ur vårt minne spirar
och lifvar oss med ständigt friska flöden.
Nu har vårt gille bundit hop buketten
med blommor, kanske mer och mindre ljusa;
nu fattas jägarn blott, den vackre sprätten,
som annars har förmågan att förtjusa
med sägner och erinringar från skogen.
Minsann! där sitter han på själfva krogen
och slår för värdshusvärdens vackra flicka.
Se, hur förtjust och varmt hans ögon blicka!
han tror sig osedd där i vrån, kanhända! .. .
Han får nog kyssen, hur till sist han jäktar,
och innan detta året löpt till ända,
serverar hon ej mera humlens nektar.
Då är jag kvar till sist: Nåväl! i dag
jag med en skål vill sluta detta lag.
Må fosterbygden le i ständig lycka!
må fagra blommor dessa tegar signa!
må gyllne korn de höga axen smycka!
må trädens grenar under frukter digna!
Må ibland rankors lockar mogen drufva
som hänge af safir i solen glöda!
Må äpplets färg och barnamunnar ljufva
af hälsans friska rodnad öfverflöda!
Må humlen trofast smyga sig kring stänger,
liksom när gossens starka armar flätas
kring midja smärt, då man i dans sig svänger!
Må struparne af fyllda stånkor vätas!
Oböjlig stånde hvarje man som muren
med högrest panna som den stolta furen! —
Liksom i bergen silfrets ådror flyta,
må kvinnlighet hos våra mör ej tryta!
Må lärkors drill och sång af näktergalar
till himlen stiga upp från dessa ångar!
Må glädjen jubla högt i dessa dalar
och hjärtan klappa varmt vid skaldens strängar!
Så klart som glittret ifrån stjärnepällen
på snöfält speglar sig i vinterkvällen,
må bildningen till nya segrar draga
och andlig natt och mörkrets makt förjaga!
Må dina söners kärlek, blod och krafter
all ondskans fara och fördärf betvinga!
Må döda benens mull och jordens safter
åt eftervärlden gyllne skördar bringa!
O, fosterbygd! hell dig du kära, sköna!
Må yppig blom och frukt din knoppning lona!
Må öfverallt ditt namn med stolthet skalla,
och lys som löftets stjärna för oss alla!
Var en klenod på modern jordens änne!
var rosen i buketten, som hon binder!
till hennes pärlband var ett kostligt spänne
och gläns som glädjetår på hennes kinder —!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
