Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Brügge. Af Oscar Levertin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
oscar levertin.
man från det gamla hemtrefliga Hotel de
Commerces gård en solig sommardag
träder ut på en af de långa hufvudgatorna.
Stadens ålderdomlighet tränger sig icke
ens på en med samma ögonblickligen
till gångna sekel öfverflyttande stämning
som de gamla kvarteren i de tyska
riksstäderna eller än mindre som Hildesheim,
detta praktfulla relikskrin från gamla
dagar, Bernwards biskopsstad, där ännu
medeltidens mystiska rosenstock spirar i
katedralens skugga, solvärmd af dess
böner och daggstänkt af dess psalmsång,
och där torgets släkt- och gillehus med
ens omkläda fantasien i en skrådräkt från
1400-talet och låter den i snibbskor gå
i festtåg bak ett helgonmåladt standar.
För att vara en minnenas stad förefaller
Hr ligge så öfverraskande ljust. Husen
lysa med sydländska solfärger och
brokiga fönsterinramningar — många fasader
med nedfällda spånjalousier verka rent af
modern kontinental boningsgata. Luften
genljuder, det är sant, af evig
klockringning, men dess hvar kvart återkommande
melodi låter i begynnelsen mer enträgen
och talför än mystisk. Vid de första
stegen förbi fönster, i hvilka färgrika
porslin och snidade möbler pråla med
borgerlig lyx, förbi välordnade men
folktomma magasin och den stora cerclens
glasrutor, bak hvilka de sista herrmoderna
från Paris dåsa vid absinten, har man
sålunda intrycket af att gå i en
rentierstad, hvilkens särmärke tycks vara en
viss inslumrad och bigott elegans,
kryddad af denna egendomliga haut goüt af
svartklädt förderf, som man mer
aningsvis känner än iakttager i många
hög-klerikala samhällen, som overksamma och
känsloberusade drömma kring sina
rökelse-doftande kyrkor.
Men blott man vandrat en halftimma
i den egendomliga staden, är denna
stämning, kanske typisk för de modernare
rika kvarteren, bytt i en helt annan i
närmaste släkt med drömmens i grönt
töcken sofvande Brügge.
Ty blott ett par steg från centrum, ut
på de långa gatorna, ner mot de tysta
kajerna, tycks all rörelse död, all färdsel
förstummad, och en obeskriflig känsla af
undran först och rysande svårmod sedan
bemäktigar sig ens själ. Hvar är man
och hvar går man? Hvad de äro
sällsamma dessa tysta, smala gator utan
fotsteg eller vagnsbuller, där en präst med
breviariet i sin hand skymtar som en
svart skugga, och man eljes kan gå långa
stunder utan ett möte! Och alla dessa
snarlika hus utan ansikten i fönsterna
— sällsamma! Deras stängda, blekgröna
fönsterluckor ha en färg, som är som att
röra vid ett liks kinder, och dagern bak
nerdragna persienner är den, som
darrar i rum, i hvilka timglasen runnit ut,
och stora böcker ligga glömda och
uppslagna med damstrimman som en
pekpinne midt i en mening vid det sista
ordet, den bortryckte grubblaren läst. Här
och hvar äro trädgårdar med häckar och
trän, men grönskan har ej den friska
färg, som är hoppets och föryngringens,
nej redan nu i försommaren en dunkel
ton af höst. Kastanjerna och popplarne
på de kyliga gårdarne mellan murarne
se ut, som de fått lofven blott för att
fälla dem. Ett efter ett segna de sakta
genom den solklara luften, slitna af den
svaga sommarvinden från saftlösa
stammar. Men nere vid kajerna, utefter
kanalerna har Brügge starkast sin prägel
af död, sin fukt af förgängelse. Åldriga
torn och gaflar afteckna sig i det
blekgröna vattnet med svarta, sagolika
konturer. Gamla tröstlösa hus stirra ned i
kanalerna, och flädern och pilarne vid
bräddarne låta tvinsjuka grenar släpa ner mot
vattnet i en längtan att drunkna och
förmultna och förenas med det, som redan
dött, och som slumrar på kanalbotten
under den gröna slammen, hvilken förseglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
