Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bland kroppsarbetare. Af Jac. Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland kroppsarbetare.
Af Jac. Ahrenberg.
in erfarenhet om lifvet bland
kroppsarbetare förskrifver sig
hufvudsakligen från början af 70-talet, då jag
under tvenne somrar som murare tog del
i större byggnadsföretag i Stockholm.
Jag hade för tio öre i timmen fått
anställning som murarelärling hos en
hedersman af gamla stammen,
byggmästaren N. I allt hvad till yrket hörde skulle
jag fa närmare upplysningar af gamle
Pettersson, skåning till börden och
anställd som »bas» eller arbetsförman hos
herr N. Pettersson tog emot mig med
égard — jag var ju herreman — en égard
som, när jag dagen därpå presenterade
mig för honom i mollskinnsbyxor, blå
blus och förskinn, sjönk betydligt under
nollpunkten. Nu blef jag tvärtom
föremål för hans och medarbetarnes skratt
och åtlöje, något som sannerligen icke
var behagligt att höra på. Löjet föddes
först och främst däraf, att mina byxor
voro bruna, hvilken färg genast af kalken
skulle få en gemen, köttröd skiftning;
vidare af att mitt förskinn var af oxhud,
styft och hårdt; det hade bordt vara af
älg- eller ren-hud, mjukt som ylle. Också
mina verktyg voro oändamålsenliga; de
togos i skärskådande af hvarenda man,
och enhvar hade något ogynnsamt att
säga om dem.
Min debut var således icke lysande.
Jag blef genast satt till att hugga tegel.
Man hade då icke i Sverige kommit så
långt, att man till ett stort bygge
anskaffade de enklaste formtegel.
Morgonen var kall och ruskig. När jag suttit
trenne timmar med tegelsten i famnen
och gjort de till utseendet enkla, men i
själfva verket ganska kinkiga slagen
några hundra gånger, stod svetten i
pannan och ryggen värkte. Utom mina
fingrar förstörde jag otaliga stenar, slog
antingen för många svaga slag och tröttade
ut mig eller för hårdt, så att stenen
splittrades. Hvad som dock var värre var
arbetarnes skämt med min oskicklighet:
»Jo, jo, men, det är annat än läsa i bok
och rita på papper». — »En är inte född
till ’et». — »Blif vid din läst, sa’ murarn
åt skomakaren». Se där hvad jag fick
höra! Det fysiskt mest plågsamma var
att med en hand, som höll 8 tum mellan
lillfingrets och tummens yttersta led, gripa
om och lyfta en 6 tum bred tegelsten.
Teglet raspade bort huden på fingrarna,
så att de blödde, fick man se’n kalk —
och det fick man — i såren, brände det
som eld. Det fanns ett sätt att släcka
svedan, som dock inte kan talas om i
tryck.
När middagen stundade, gick jag till
mitt värdshus. Jag visste naturligtvis, att
jag icke skulle få sitta i samma rum som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
