Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Bellmaniana. Strödda erinringar af Birger Schöldström. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
birger schöldström.
hans största berömmelse är dock, och skall
förbli, hans utgifvande af Bellmans skrifter.
Man hade redan den förträffliga
kollektionen af Bellmans »Valda skrifter» (1835,
36), föranstaltad af den kritiskt noggranne
Sotidén, men en så vidt möjligt fullständig
samling af den store skaldens verk blef
det först Carlén förbehållet att utgifva.
Utgifningen dröjde i flere år, men till sist
förelågo 1861 i 5 digra band, i
typografiskt afseende praktfullt utstyrda, Karl
Mikael Bellmans samlade skrifter, ord och
musik (denna senare anordnad af J. A.
Josephson), försedda med talrika
illustrationer i stålstick, färgtryck och träsnitt, efter
Hallbeck, Wallander m. fl., samt med ännu
talrikare noter, kommentarier och
upplysningar om personer, lokaler, musikaliska
instrument, klädedräkt, seder och brulc
under skaldens tid, med den yttersta flit
hopsamlade af Carlén; ännu på 1850-talet
funnos traditioner kvar från gustavianska
tidsskedet, ja, till och med flere uråldriga
personer, hvilka kännt eller umgåtts med
Bellman: en änkefru Rönning i
Djurgårdsstaden, prosten Ekström å Tjörn, den
bekante iktyologiske författaren,
protokollssekreteraren Karl Magnus Stuart,
kammarherren Adam Bruce och en eller annan
till. Utan dessa kommentarier och
upplysningar skulle eftervärlden ha ganska
svårt att fullt förstå mycket i Bellmans
diktning. Denna eftervärld bör ock, när
Bellmans minne firas, hafva Carlén i
tacksam hågkomst, och för den, som en gång
skall skänka Nordens folk en verklig
mönsterupplaga af Nordens Anakreons skrifter,
har han undangjort ett ganska väsentligt
arbete.
Tidigt började Bellmans skalderykte
gå öfver Sveriges landamären. Redan
under hans lifstid hade den danske
författaren Jens Kragh Host i »Forsög til
en Udsigt over de skjönne Videnskabers
Skjæbne i Sverige» gifvit en karakteristik
öfver Bellmansdikten, däri han visserligen fann
drag af själfsvåld och förringande af goda
seder, men i sin helhet ett öfverflöd af lif
och snille, och i sin tidskrift »Nordia»
skref samme Höst omedelbart efter skaldens
död en vacker nekrolog öfver honom,
hvarjämte han där lät införa en vidlyftig gransk-
ning af den svenske skaldens sånger, en
granskning, som delvis skilde sig från hans
egna året förut framställda anmärkningar
mot det påstådda själfsvåldiga och osedliga
i dessa sånger. »Att kritisera Bellmans
smak i hans backiska poemer», heter det
i denna granskning, »torde vara ett svårt
företag. Består smaken i öfverensstämmelse
med sanningen, i ett riktigt val af det
sanna, som gör mesta verkan, och i en högst
naturlig framställning däraf, då kan intet
fel i smaken förebrås Bellman.»
I Danmark blef sedan Bellman snart
sagdt nästan lika nationel som i
hemlandet, genom Johati Ludzng Heiberg, som,
ej minst medels sin egen vådevilldiktning . . .
vi anmärka i förbigående, att den kanske
finaste dramatiska dikt med motiv från
den bellmanska världen härrör från denne
danske författare; vi mena den förtjusande
lilla situationen »Ulla skall på bal» . . .
visade sig hafva djupt och sannt uppfattat
»den romantiskt himmelsblå tråd, som
slingrar sig genom de burleska situationerna,
och till och med, där den döljer sig för
ögat, liksom förvandlar sig till en sträng,
som klingar för örat uti de svärmiska
melodierna».
Men från Danmark kom ock den allra
första gensagan mot att personligheten
Bellman skulle varit den ideal-gestalt,
hvilken sväfvar i rena etern, strålande i all
den färgprakt, som bryter sig genom
Atterboms fantasis prisma. Det var Erik Bögh,
som i Dansk Folkekalender i början af
1860-talet med skärpa i bevisningen, men
ock med det försonande skimmer, som
den, hvilken själf är humorist, vet att strö
öfver föremålet, framhöll, att Bellman
omöjligen kunnat, midt upp i
njutningslystnadens och lättsinnets tidehvarf, hålla
sig undan njutningen och lättsinnet, utan
måste varit en svag människa, som mer
än en gång ryckts med i begärens och
lustarnes hvirfvel — en uppfattning,
hvilken, såsom allbekant är, ungefär ett
tjugutal år därefter i Sverige från kändt håll
drefs in absurdum.
I Tyskland var det Ernst Moritz Arndt,
hvilken redan 1806 (i sin »Reise in
Schweden 1804») och därefter 1810 (i
»Einlei-tung zu historischen
Karaktersschilderun-gen») med hänförelse skildrade Bellman.
»Bellman är» —utropar han t. ex.— »en
af de utomordentligaste människor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
