Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ludvig XIV:s tidehvarf. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 76
hellen lindgren.
med honom liktänkande. Det var genom
Perikles’ bemödanden, Anaxagoras
räddades ur fängelset och fick tillfälle att fly.
Och förföljelsen mot honom, mot alla dem,
»som sökte förklara naturens förteelser»,
hade sin orsak i detta prästpartis upphetsade
stämning mot alla de läror, som hotade
tillintetgöra den mytkrets, som bildats kring
naturens företeelser, förklarande dessa som
gudars och halfgudars verk. Hvarifrån
denna förföljelse hämtade krafter, visas bland
annat däraf, att Anaxagoras anklagades
för att han påstått, att solen var en
eldmassa, hvarmed vi kunna jämföra mytens
lära om samma sak, om Foibos Apollon som
solguden o. s. v. Af sådant kan lätt inses,
att hans brott var kättarens, och att
grunden till hans sakfällande var fanatismen
och vidskepelsen. Och med en smula god
vilja att söka förstå denna råa dom i ett
så upplyst samhälle som Atens, skola
vi lätt erinra oss, att när upplysningsidéer
sökte tränga sig fram på denna tid, de
rönte ett motstånd, vida svårare att
öfvervinna än i vår vetenskapliga tid, att
vidskepelsen var naturligare då än nu, och
-—• om jag så får säga — en ursäktligare
skamfläck.
Vill man hafva ytterligare bevis på
detta prästpartis ränker och på Perikles’
förhållande till detta, så är det nog att
känna, att det var samme Diopeites,
som i förening med prästen Lampon
genomdref förbudslagen mot komedin 440,
hvilken åter upphäfdes 437. Det
betecknande härvid är, att det var under
Perikles’ bortavaro på krigståget mot Samos, man
fann sig trygg nog att våga detta angrepp
på yttrandefriheten. Om det nu är
bevisligt, att Anaxagoras tillhörde kretsen
af Perikles’ själsfränder, att han var
Perikles’ lärare och umgängesvän, och att det
nämnda folkbeslutet framgick ur en
sammansvärjning af prästpartiet och
demokrat-dartiet, riktad just mot Perikles,
upplysningsmannen, då frågas: hvad återstår af
beviskraften i herr Hedins påstående, att
detta är fläckar på Perikles tid och
Perikles’ Atén. Är det i någon tid
ovanligt, att intolerans och ljusskygghet
florera i ett prästparti, eller att den afart
af demokrater, som äro pöbelledare,
smutskasta sin samtids store män och
»otidsenliga» andar. Är den icke vidare
gemensam för antiken och medeltiden, ja
för ännu senare och för folkupplysning
berömda tidsåldrar, denna åsikt om
slafför-tryckets berättigande, som också var egen
för Atén. En dylik åsikt genomsyrar hela
den antika världen, och ett exempel på
hur detta slafförtryck uppfattades som
moralisk rättighet är den naiva hjärtlöshet,
hvarmed Cato uppställer regler för
slaf-varnas behandling, en hjärtlöshet, som vida
öfverträffar de grekiska vanorna i dylikt fall.
Är det nu riktigt att åberopa slafveriet i
Grekland som skäl för en förkastelsedom
öfver grekisk rättkänsla och grekiskt
tänkesätt, när man vet, att slafpinaren Cato af sina
landsmän ansågs som mönster för sedlighet,
en sededomare, och när man vet, att han
verkligen i andra afseenden var en man
af omutlig rättskänsla. Ar det riktigt att
framhålla Grekland som skuldbelastadt i
detta afseende, då man erinrar sig, att
en modern ande, sådan som Luther, så
långt fram i tiden försvarar slafveri och
vid bondupproret t. ex. predikar blodbad
mot bönderna som en kristens heligaste
plikt. Kunna föröfrigt drag ur ett folks
politiska historia, som till äfventyrs bevisa
folkkänslans eller de styrandes förvillelser,
vara vittnesgilla i fråga om ett visst
tidehvarfs egenskap af kulturepok? Om man för
öfrigt t. ex. lyckas uppvisa, att renässansens
män voro blodtörstiga och hade andra svåra
synder och laster, och att den tidens
Italien var ett slags röfvarnäste med
krigiska vanor, föga bättre än
människoätar-nas — något som ej lär kunna förnekas, —
icke lyckas man därmed bestrida, att
renässansen är kulturepok. Lika fåfängt är det,
när förf. här, genom att framdraga
exempel på Lorenzo de Medicis litenhet som
historisk person, ur hans tyranni vill draga
slutsatsen af hans betydelselöshet för
vitterheten. Man kan, och framför allt kunde man
på denna tid, då människornas
förmögenheter verkade mera isoleradt än nu, vara stor
tyrann och dock stor konstgynnare. Jag
skall icke spilla ett ord på att befria Leo
X ur den historiska skamvrå, där förf.
ställt honom, där han alltför gärna må få
stå till domedag, men hvad som väl torde
kunna sättas i fråga är, om anförandet af
drag, som bevisa hans smaklöshet att omge
sig med grofva gycklare och finna behag
i rått skämt, kan hos i denna tids historia
bevandrade läsare minska tilltron till hans
konstkännarskap eller konstkärlek, ty en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
