Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Hvad vi beundra i Dantes Komedi. Af Johan Vising. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad vi beundra i dantes komedi.
399
Maskeradupptågen äro ihågkomna i
själfva paradiset:
»Men liksom folk, som stått af masker höljde
och icke känts, sin rätta skepnad få,
när de lagt bort den lånta dräkt, dem döljde;
till högre fest för mig förvandlats så
de blommor och de gnistor, som jag skådat.»
Landtmannens lif har särskildt lekt i
Dantes fantasi:
»När rimfrost målar af på dal och höjd
sin hvita systers* bild, som hastigt sprider
sin glans, men plånas ut så kort, fördröjd,
står bonden upp, som brist på foder lider,
och ser, hur hela fältet snöhvitt står,
hvarför han tröstlös sina händer vrider
och vänder hem, där han i oro går,
den arme lik, som vet blott rådlöst klaga;
se’n går han ut igen och återfår
med ens sitt hopp, då han ser jorden draga
en ombytt dräkt, och tar sin herdestaf
att sina muntra lam till betet jaga:
så Mästaren mig skäl till ängslan gaf,
när jag såg, hur af harm hans ögon brunno;
så fick jag plåstret snabbt och bot däraf.»
Från skolvärlden tages denna
jämförelse :
»Som kandidaten rustar sig att visa
sin lärdom, tills han mästarns fråga hör,
ei att afgöra den, men att bevisa:
så jag mig, då hon talte, färdig gör . . »
I familjelifvet införas vi:
»Lik modern, som af plötsligt buller väckt
ser nära sig re’n eldens lågor tända,
och, mer för barnet än för sig förskräckt,
tar det i famn och törs en stund ej bida,
men flyr i hast, af linnet blott betäckt...»
Hvad lif det är i en arsenal, skildras
på följande sätt:
»Som på Venedigs varf i vinterns dagar
det sega becket sjuder hett allt fort
att öfverstryka skeppen, då man lagar
de svagas läckor, och på samma ort
en bygger nytt skepp efter konstens regel
och andra böta dem, som resor gjort,
en vid en framstam, en vid akterspegel;
en åror gör, tåg snos af annan hand,
här lagas små och där de stora segel:
så af Guds kraft och ej af eldens brand
en tjock beckmassa kokar här ...»
* = snöns.
På detta sätt kan Dante, allt under
det han sväfvar i öfver- eller
underjordiska, fantastiska rymder, suga märg och
must ur jordens verkligheter och gifva
äfven den moderne läsarens själ den
substantiva föda, hvarvid den vant sig.
Naturligtvis komma äfven utom
liknelsen någon gång natur- och
folklifs-skildringar före; men de äro
jämförelsevis sällsynta. De hafva dock samma
behag som de hittills anförda;
världsberömd är beskrifningen af Gardasjön
(Helvetet XX, 61—81), för lång att här
anföras. Rörande är början af Skärseldens
åttonde sång:
»Den stund var inne re’n, då seglarn känner,
hur hemmets tanke vekt hans hjärta gör
den dag han sagt farväl åt dyra vänner;
och då ett kärleksve deri pilgrim rör,
som får från fjärran aftonklockan höra,
hvars klagan tycks begråta dag, som dör.»
Egendomligt är, att Dante äfven
någon gång tar liknelsen från ett abstrakt,
moraliskt område, för att därmed belysa
ett materielt förhållande; så i följande
verser:
»Som, för att känna hjärtats välbehag,
den, som det rätta gör, skall varseblifva
sin dygd gå framåt mera dag för dag,
så fann jag mig i hastigt kretslopp drifva
mot himlen», etc.
Den höga idealism och den kraftiga
realism, som synas inflätade i hvarandra
i Komedien, och som växelvis taga vår
beundran i anspråk, äro ju dock olika
sidor af Dantes författarskap. Idealismen
ligger i utgångspunkten, ändamålet, inne
hållet i det hela. Realismen består i det
sätt, hvarpå detta innehåll formas och
bjudes oss af konstnären, med ett ord i
stilen.
Men det finnes i Dantes stil många
andra drag, som, utan att vara
manifestationer af realism, äro väl värda att
närmare skärskådas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
