Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Horisonter. Inledning till en ofullbordad roman. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
horisonter.
145
Det var ungefär som om de mötts
sist i går!
Själen hade glidit ned och visade en
lång, skinntorr hals och ett så
besynnerligt fult ansikte, att det rent af verkade
förtrollande.
— Pappa ville, att vi skulle fira de
nykomna med några vänner, men nå’n
grannlåt har vi inte — och ingen vill vi
heller ha, för det här ä ett kristligt
samhälle, — och här ä vi alla lika —
precis lika allihop —■ kom det eftertryckligt
— och — ja — jag talar alltid
uppriktigt — det ä lika godt att säga det i
början som sedan — det, som har varit,
ser misses Hjelm — det ä gånget, det
talar vi aldrig om, — men ä det så, att
professorn och misses vill äta middag hos
oss, så ä de välkomna . . .
Hennes ton var så uppriktigt
afgörande, och hennes långa, litet
framåtlutande figur verkade så beskyddande, att
Matilda blef försagd som en skolflicka
och sade rätt och slätt: tack.
— På slaget tolf, — vände hon sig
om i dörren.
Matilda stod kvar och stirrade efter
henne. Om hon rest från Stockholm till
Upsala, kunde man inte gjort mindre
affär af hennes ankomst. Tusen, tusen
mil — i en annan världsdel! Och hemma
voro de så glada, att hon kommit bland
landsmän!
— Litet senare sade herr Hjelm: Sätt
nu på dig det tarfligaste du har i
kofferten — nu är du professorsfru på Gustavi
skola, förstår du.
— Ar jag bra så här?... A du tokig,
Erik? — brast hans hustru ut förargad i
samma andedrag, då hon såg, med hvilken
min af komisk tveksamhet han betraktade
hennes präktiga figur, iklädd en slät, svart
sidenklädning, som satt utmärkt, en kedja
med stor medaljong, slutande sig kring
ett luftigt halsrysch och nya gants de
Suède — den här gamla otäcka kläd-
ningen — jag kan ju inte fa slut på den
en gång . . . Nej — jag har ingenting
annat, och inte bryr jag mig häller om
att krusa så förskräckligt... Se så —
nu — går — vi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
