Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
oscar levertin.
klassens lif vid det föregående seklets
afslutning.
En uppsaliensisk biblioteksvaktmästare
brukade om alla skrifna papper fälla den
klassiska sentensen: »om tjugu år är detta
manuskript» — den originele gamle
assessorn och kunglige bibliotekarien Gjörwell
hade samma mening. För honom var
verkligen allt manuskript, ej blott bref
och aktstycken af och om kända
personer — det föll af sig själft — men
hvarje papperslapp med några
kråkfötter, som rörde honom själf, hans hem,
hans fru och barn. Alltsammans skulle
in i Collectio Gjörwelliana, det
gjörwell-ska arkivet, så fullständigt och omhuldadt
som någon urgammal grefvesläkts. Tack
vare detta kan man — särskildt under
åren 1790-1811 — vecka för vecka
följa familjekretsens öden, fröjder och
sorger, krämpor och affärer, stort och
smått. Och detaljerna äro sä noggranna,
det hela så det lefvande lifvet själft, att man
hör de skrifvandes röster och ser in i
deras hem.
Det är med vemodig nyfikenhet och
intresse man genomläser en dylik
korrespondens. Det är egendomligt att känna
sig som vän till människor, som gått
bort, och förälskad i leenden, som
domnat. Men så har det gått mig, medan
jag läst dessa hundratal af gulnade bref,
i hvilka ännu blommor ligga kvar, vissnade
i skrifsanden. Jag bekänner mitt
svärmeri för Gjörwells yngsta dotter, fru
Lindahl -— och det kändes nästan som
en personlig sorg, när jag läste om
hennes systers fru Almqvists förtidiga
bortgång. Det är också ej som kallblodig
historiker men som vän i huset jag vill
skildra familjens öden in i det intimaste,
helst med parternas egna ord. Är det
indiskret? Det vore så, om ej
arkivarien, som samlat dessa bref, gjort
afskrifter af dem och försett dem med
upplysande noter, tydligen haft mer än
en half baktanke på, att de skulle
sysselsätta eftervärlden, och med naiv
själtbelåtenhet och stolthet ställt sitt
hems dörrar på vid gafvel och låtit
själfva lönlådorna stå öppna och
utdragna. Den gamle arkivarien räknade
tydligen sig själf och alla de sina till
»historien», och hade han så orätt däri?
Själf är han ju ett af vår journalistiks och
vår lärdomshistorias oförglömliga namn,
hans son arkitekten hör till vår
konsthistoria, hans äldsta dotter som mor
till C. J. L. Almqvist till
litteraturhistorien, och den yngstas rykte som
vittert fruntimmer nådde redan under
hennes lefnad till och med den tyska
pressen. Låtom oss dä ej tveka att begagna
oss af Gjörwells egen fingervisning —
och i sin Elysée skall han säkert
belåtet småleende åse, hur hans och hans
anförvanters dagar återupplifvas till glädje
för känslofulla själar.
Att utförligt i hela dess utsträckning
teckna Karl Kristoffer Gjörwells lif och
verksamhet hör till de mest mödosamma
uppgifter en litteraturhistoriker kan lägga
på sina skuldror. Under ett långt lif
följde Gjörwell på det eftertryckligaste
det gamla ordet »ingen dag utan en
linje», och hans utgifna skrifter bilda ett
helt bibliotek för sig på ett par hundra
nummer af tidningar, tidskrifter,
historiska sammelverk och ströskrifter, ett
litet bibliotek, sällsamt och belamradt med
allt möjligt som ett kuriosa-kabinett
från förra århundradet. Till dessa tryckta
verk komma otryckta af alla slag,
dagböcker och bref i tusental, allt redan i
yttre mening tungt att tillägna sig, ty
hans egen piktur är mer eller mindre
»kinesisk». Man tänker på inskriptioner
på téburkar, när man dechiffrerar dem,
och ovillkorligen ser man den evigt
skrifvande bibliotekarien för sig som —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
