Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
oscar levertin.
Britc-Louise Gjörwell.
Oljemålning af P. Krafft.
Tillhör bibliotekarien Segersteen i Linköping.
lärda fjäder plötsligt får en galant
inspiration, och han för att hylla »m:e
Gjörwell» på en papperslapp, lagd på en
uppslagen del af Morkris eller Bayles
lexika, skrifver sin lyckönskningsvers på
franska.’
Quel doux contentement vient donc remplir mon
coeur ?
Sans doute un jour heureux s’est levé sur ma tete!
Mais pourrois-je un moment ignorer mon bonheur?
De l’aimable Brigitte aujourd’hui c’est la Fete
o. s. v.
Gäster och vänner kommo trägnare
än någonsin ut till Captensudden, dit de
unga döttrarne lockade ett helt garde af
friare — och på söndagarne var där
«Grande cour». Aldrig tryckte någon
omsorg så tungt, att man glömde att
njuta af samlifvet med hvarandra och
naturen eller att förfriska sig med
läsning vare sig af »Mille et une nuit» eller
af någon herdedikt, som ofta husfadern
själf försvenskade för sina döttrar, kän-
nande sig helt ungdomlig om hjärtat,
medan han skref om Celadon och Phyllis.
Så te sig familj och hem för oss
vid Torpets sista och stora tid, då den
sammanhängande gjörwellska
familjekorrespondensen börjar. Gjörwell är då redan 60
år — Sergels kort därefter skurna
porträttmedaljong visar den gamle lärdes
vackra hufvud, ett gubbhufvud med hög
panna utan stränghet, böjd näsa utan
skärpa, en sluten mun af ett mildt
allvar. Blicken har ett fåradt leende, och
kring mungiporna myser en vis
ålderdoms glada öfverseende. Det är ett
filosofhufvud, icke den skrattande
Demo-krits, icke den gråtande Heraklits, en
kristen filosofs lugna och blida typ . . .
Man kan förstå, att Carl Stenborg, när
har skulle spela Anakreon i Grétrys opera
af samma namn, kom på den idén att
maskera sig efter Gjörwell. »Han ville
i synnerhet», skrifver G. själf till sin
dotter, »uttrycka det lycksaliga ansiktet,
som han sade mig alltid bära. Det gjorde
mig också ej litet glad att en gång få
se en lycklig gubbe spelas, hvartill jag
vore originalet». Gjörwell var vid denna
tid blott verksam som skriftställare och
förläggare — tjänstledig från biblioteket
hade han varit alltsedan 1781 •— och
äfven i dessa punkter ville han refva
seglen. >Jag har länge nog burit Riket
på mina axlar, och nu synes mig rätta
tiden vara inne, då jag blott kan vara
åskådare», och bränd för sin uppoffrande
verksamhet i kulturens tjänst fick han
vid utgifvandet af sina publikationer allt
mer ihågkomma, »att hustru och döttrar
för ingen del ville hafva den gloiren att
lefva af väder och vind». Den gamle
utgifvaren fann allt mer och mer behag
i att blott vara torpare på Captensudden
och där skaffa sig en eftersommar af
lycka — och hvarför skulle det ej
gå, då man har »ett godt Tänkesätt,
okonstlad Dygd och stilla Lefnad»?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
