Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434
oscar levertin.
Af barnen var sonen Carl äldst.
Efter att en tid hafva arbetat i faderns
boklager fick han på grund af sin
begåfning för teckning studera hos Desprez
och var nu som »ritmästare och
arkitekt» anstäld vid Gustaf III:s byggnader
vid Haga, där han ofta fick diskutera
med monarken under dessa sista år, då
Gustaf III, liksom trött på kulissernas
bräckliga Chàteaux en Espag?ie, började
drömma i kvader och marmor. Han var
sällan hemma, men kom han åkande
på sin phaëton, fylld med berättelser
om konungens tjusande geni och välvilja,
blef det fest på Captensudden. Specielt
karaktersdrag vid denna tid: ostadighet
i kärleksaffärer.
De båda döttrarne däremot voro
Cap-tensuddens närvarande och styrande féer.
Den äldsta, Brite-Louise, var redan 23 år
gammal men full af upptåg och ysterhet.
»Brite-Louise», skrifver fadern, »är sjuk
Hon dansade upp för den våta eller nyss
skurade trappan i bara strumporna, har man
hört på maken af en 20-årig flicka? men
för omaket fick hon hela Pingsthelgen
hålla Quarantaine på sin kammare i
sällskap med in och utgående droguer».
En stark och tilltagsen flicka, som käckt
håller sin parole, så karakteriserar fadern
henne, och oförskräckt och hurtigt gick
hon också åstad »för att låta åder på
sig, fast det var första gången hon
skulle se sitt unga blod rinna». Käck
och oförskräckt, konstnärligt begåfvad
både för ritning och modellering, med
både hjärtats takt och pennans
behändighet, röjda i de bref, hon skrifvit som
flicka, sådan var den unga kvinna, som
skulle blifva mor till vår litteraturs
egendomligaste konstnärs- och grubblarsinne,
Carl Jonas Ludvig Almqvist.
Den yngre systern Stafva var
vekare. Hon verkar först blott som ett
jollrande barn, som envisas att tala ett
tröttsamt baby-språk och vara ingénue.
Men ju mer man lär känna henne,
desto omotståndligare äro den innerliga
finheten, den litet öfverspända, trånsjuka
ömheten i hennes väsen. Hon är en af
tidehvarfvets mest bildade svenska
kvinnor, behärskande de tre kulturländernas
litteratur (äfven den engelska, hvilket då
var ovanligt), och dock kan ingen vara
mindre blåstrumpa eller lärd dam än
hon. Det är som om allt hon läste och
alla hennes erfarenheter omsatte sig till
varm och utsökt känsla. Hon är den
enda af den gjörwellska familjen, som
är musikalisk, och den, som har
musiköra, kan än i dag, då han läser hennes
bref, förnimma hennes inre melodi som
ett vackert haydnskt andante af öm
naturlighet och blid melankoli.
De båda unga damerna lockade som
sagdt till torpet en skara af beundrare.
Halft till familjen själf hörde »cousin
Adolphe», cornetten Adolf Alf, son till
den lärde domprosten. Han var det
demoniska elementet i den gjörwellska
kretsen — den »vilseförde ynglingen»,
dock i motsats till denne typ i Kotze-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
