Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenskt familjelif i slutet af 1700-talet.
449
bröd, läser korrektur på artiklar till
sina tidskrifter och tidningar och
vandrar så till tryckeriet och till sitt
bokförlag högt uppe på Stadssmedjegatan
{165—6), det hus, där »juden Hirsch med
sina vackra döttrar» bodde en trappa
upp. På vägen dit hör han dagens »ön
dits» och möter vänner och bekanta, som
han exempelvis en vinterdag 93 råkar
Bellman, »som såg hjärtängslig ut», och
filister, som den gamle utgifvaren var
ut i fingerspetsarne, tillfogar han: »Ja
min kära Bror, tänkte jag, hade Du
prac-tiserat dina Theorier lagom — på det
lilla ordet ankommer altid så mycket
— så vore Du, utom des yngre än jag,
äfven så glad som jag». I bokförlaget
knogade han med utgifvandet af de olika
verk, med hvilka han ännu med
oförtröttad hängifvenhet gagnade sitt
fosterlands lärda värld, och genom hvilka han
trots alla motigheter sökte skaffa sig sin
knappa bergning. Här läste han och
skref till sina tallösa korrespondenter, ty
ögon och fingrar voro hos den gamle
alltjämt lika outtröttliga som i hans
ungdom. Dock den egentliga och käraste
läsningen försiggick i hemmets ro, och med
en bokvurms hela hänförelse skildrar han
»vällusten för alla sina hvilande och lutande
delar» att sjunka ner i en gammal länstol
och där solo vid sitt vaxljus låta aftonen gå
vid en god bok. I sitt biblioteksrum — sitt
»Museolum» — som han kallar det —
författar han också alla viktigare
uppsatser och epistlar till Gustafva eller de
många gamla vännerna rundt om i
landet. Där nedskrifver han också alla de
små dagboksanteckningar, med hvilka
han bevarar minnet af de förbiilande
dagarne. Det var dock icke blott ett grått
arbetslif som den gamle förde. Han hade
två stora glädjekällor, hvilka ända in i
det sista runnö klara och friska för hans
aldrig öfveråriga eller förlamade sinne
— det var vänskapen och naturen. 1700-
Ord och bild, 41de årg.
talets senare hälft var ju vänskapskultens
förlofvade tid, då de flesta en smula
vekare anlagde män kunde taga till devis
Montesquieus bekanta ord: »jag är kär
i vänskapen» och ungdomliga Orester i
sina Pyladers sköte nedlade sina ömma
bekymmer i skrifvelser, som i fråga om
stilens öfverspändhet och häftigheten i
försäkringar och bedyranden gå vida
längre än tidens kärleksbref. Ty medan
rokokons erotik, äfven när den är
högtidlig, gärna gömmer bakom sin
cela-donfärgade domino skalkens raljeri, går
vänskapen alltid på koturnen, högtidlig
som tragediens sånggudinna. Gjörwell
är i det hänseendet ett ypperligt
exempel. Med menlösheten och naiviteten i
sitt väsen kunde han ända in i gubbåren
bevara alla de svärmiska vänskapskänslor,
som hos andra samtida- vanligen
förtorkade med de kyligare årens erfarenhet.
Hela sitt lif var han omgifven af unga
vänner, till hvilka han stod i dylik
svärmisk vänskap. Varmast är kanske det
band, han 1792 liksom till ersättning
för sina bortfarna döttrar knöt med
den unge vittre sekreteraren Johan
Man-dorff. Det är en fullkomlig passion.
Han notificerar för barn och vänner,
som man notificerar en förlofning,
»denna förbindelse mellan 60 och 20 år,
emellan en gubbe och en yngling», och
ingen fästman kan uttrycka sig mer
lyriskt högstämdt och mystiskt innerligt
om sin trolofvade än Gjörwell om sin
unge vän. Innan han kände honom,
hade han drömt om honom och i fantasien
i »många år umgåtts med hans bild».
Han börjar alla dagar med att sända
Mandorff förälskade biljetter, i hvilka
stilen har en älskares värma: »Nu är
allt tyst och stilla omkring mig. Din
älskade varelse är hos mig, ty jag lifvas
af vänskapen», heter det i en, och intet
nöje kan jämföras med att få försjunka
i »vackra och innerliga samtal med sin
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
