Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskt familjelif i slutet af 1700-talet. Af Oscar Levertin. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
oscar levertin.
berusade innerlighet och lekfulla
kärlekslycka. Den sansade äkta mannen kallas
vid tusen små smeknamn, han är hennes
»hjärtas klenod och sirapskruka», och
hon hviskar i hans öra herdetimmens
skämt och skymningsstundens
melankoli. »Jag är och förblifver till min sista
stund här i världen din lilla Stafva, som
med kropp och själ älskar dig, i nöd
och lust, torka och väta, köld och hetta,
i slask och rägn»: det är slutsumman af
alla dessa okonstlade kärleksbref, som
man rörd lägger ifrån sig, erinrande sig
de vackra orden i bibeln af den
predikare, som dock mer än alla andra för-
dessa beskyllningars grundlöshet, och att
handelshuset genom chefens öfverårighet,
men framför allt genom olyckliga
konjunkturer råkat i fördärf. Sonen åtog
sig också att betala en stor del af
faderns fordringsägare. Men trots detta
torde unge Lindahl lyckats rädda en ej
obetydlig förmögenhet. Vi se honom ju
t. ex. i början af 1800-talet skänka en
dyrbar och stor boksamling till Svenska
Akademien — själfva grundstocken till
dess bibliotek. Förhållandet mellan
makarne och hemlifvets lycka synes ej på
något vis grumlats af denna yttre motgång.
För Gjörwell var däremot denna
stått människolyckans fåfänglighet,
orden om lyckan att hela lifvet få dricka
ur »sin ungdoms cistern» och åldras med
sin ungdoms älskade.
Ett hårdt slag för lindahlska
hemmet blef den olycka, som i augusti 1799
öfvergick den lindahlska firman. Den
inställde plötsligt sina betalningar, och
cessionen var så mycket obehagligare,
som ett rykte uppkom, att den var
bedräglig. Sonen hade nämligen 1796
skilt sig från affären och utfått sitt
möderne — man såg häri en plan att
bedraga borgenärerna. Gode männen
ut-gåfvo emellertid en tryckt berättelse om
konkursen, som ovedersägligt visade
olycka en nästan ohjälplig förlust.
Svärsonen hade varit det ekonomiska stödet
för hans verksamhet, och sedan den tiden
blefvo hans finanser allt sämre. Med
onda dagar, dyr tid och tunga
framtidsutsikter gick det nya seklet in för den
»gamle dagslönaren», som efter ett långt
lif af arbete och ansträngning såg sig,
trots alla inskränkningar, tyngd af
brödsorger och bekymmer, Ett sä dyrt och
ett så svårt år som 1800 hade Gjörwell
ännu ej upplefvat — smöret kostade 4
rdr pundet, talgen 3 rdr 16 — mjöl
fanns ej att få för pengar, och samtidigt
steg beskattningen. Det var ej roligt
att vid 70 års ålder arbeta med de otack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
