Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - En ringdans medan mor väntar... Af Pelle Molin. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En ringdans medan mor väntar...
Af Pelle Molin.
Med i bild.
fter den krokiga vägen öfver
Hästberget sprang nu midt i natten
Sal-mon från Nysvedjan. Nu hade han nytta af
sin vana att löpa i skogen med
lapparnes knämjuka gång: vägen var oländig
och brådskan stor. Ännu hade han en
god bit till bygden och dessutom
ytterligare en half mil innan .... hvad var
det?
Det knastrade i torra kvistar som
under en tung kropp.
.... innan han om två timmar var
framme hos den senfärdiga och
hårdsöfda kvinna, som han så väl kände från
föregående tillfällen af detta slag. Så
många hundrade ifrige män, som bultat
på hennes väggar och dörr medan
svetten — ibland kall af ångest — gjort
ljusa ränder i deras sällan tvättade
ansikten! Ja, hon tog det där
yrkesmes-sigt, vände och vred sig i sin varma
säng och funderade på hvilken af
hustrurna, som nu kunde vara i tur ... .
nej, hvad var det?
En häftig fnysning afbröt skogens
nattliga frid. Salmon förstod men
fortsatte knämjuk och spänstig som en
stålfjäder.
— I natt skulle han icke vänta så
tålmodigt som förr . . . det var fara å färde
i nybygget hemma; han skulle slå ut
hennes fönster och dra henne i håret ur
det där yrkeslugnet . . . Gud i
himmelen! . . . Det gällde ju ett människolif!
Klaga se’n för nämd och präst öfver
Salmon i Nysvedjan .... håkhl Nej nu!i
Ett ilsket brummande, som strax öf-
vergick till ett hostande vrål några få
alnar framför! Salmon hade förstått för
en stund sedan, att björn var i närheten,
men — så nära och af den kalibern!
Han tvärstannade: »jag skall ge honom
tid att lugna sig och löpa sin väg»,
tänkte han.
Ur vindfällen och risbråten reste sig
besten på två ben och visade sina
kritande hvita tänder och en öppen käft,
röd som blod. »Ar du af den sorten?»
sade Salmon. Med ett kattlikt språng
nådde han en vissnad granruska från
vinterns huggste, såg sig kvickögd
omkring och sprang fram till en större fura.
Nu stod det icke rätt till; hvad var det
för en klåpare, som varit framme och
svedt björnpälsen med en blykittling,
gjort honom ursinnig — och tagit till
bens? »Det ger sig väl . . . det går väl
öfver», puttrade Salmon förargad.
Nu kom björnen under rytande raseri
rakt emot honom. Det här blef en allvarsam
sak; gudskelof för den tjocka furan. Nu
var hon värd pengar för en obeväpnad
man! Kunde han nu endast ha
tillräckligt kvicka ögon och sina gamla säkra
fötter —• annars blefve affären si och så.
Björnen är icke den senfärdiga, ludna
klump, som man vanligen tror. I
raseriets stund kasta honom hans kraftiga
ben i långa, skjutande språng framåt
mycket fortare än en senig och snarbent
man kan löpa. Då brakar det i skogen;
kvistar och torra grenar smälla under
hans fötter; stubbar fara som boss åt
sidorna; små granar böjas ned som hö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
