Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49<5
ernst beckman.
med deras vackra dubbelmening, att
1 fråga om honom betydde både för
yngre och äldre »det att vara lärjunge
och att vara vän ett och detsamma.»
Viktor Rydbergs första stockholmshem
var beläget på Sturegatan med utsikt
öfver Stureparken. I detta hem var det
som hans vänner i hufvudstaden —
åtminstone flertalet bland dem — första
gången fingo glädjen att stifta personlig
bekantskap med hans älskvärda maka,
Susen Hasselblad, med hvilken han fem
år tidigare i Göteborg ingått äktenskap.
Hennes vänsällhet och gästfrihet vunno
genast allas hjärtan. Och tillgifvenheten
blandades med en tacksamhetskänsla af
mera allmän natur, då man visste, hvilken
del hon hade i sin mans arbete. Ej nog
med att hon tog på sina axlar en mängd
praktiska bestyr, som annars skulle ha
lagt beslag på tankar, hvilka ej borde
ryckas från de forskningens djup, de
sökte att pejla. Det var också hon som
utan att bry sig om det misshag,
hvarför hon stundom utsatte sig, räddade åt
litteraturen mycket af den dyrbara tid,
som annars skulle förödts genom den
beundrarnes efterhängsenhet, som är ett
af ryktbarhetens retsamt stigande törnen.
Det var också hon som, outtröttlig,
biträdde mannen vid materialets samlande,
vid afskrifters tagande och vid
planläggningen för den korrespondens, under hvars
börda han suckade och våndades.
Det var kanske önskan att få vara
mera i fred som spelade in, då skalden
halft skämtsamt, halft vemodigt plägade
säga: »Ja tänk ändå, den som finge gå
på landet i storstöflar på sin egen mark.
Det vore idealiskt!»
Då började rykten gå, att i
Stockholms närhet skulle byggas »en
grönskande förstad, en stad med
spridda landthus» midt i naturens sköte, bland
väldiga ekar, vid stranden af glittrande
fjärdar. Genast hägrade för skaldens fan-
tasi en bild, som bar afgjordt syskontycke
med idealet: landet och storstöflarne.
Så öppnades underhandlingar om att
han skulle slå sig ned på Djursholm.
Under dessas gång greps han en gång
af oro att »poesi och affärer» icke skulle
passa rätt väl tillsamman. Och så
»husägareomsorgerna»! »Jag finge», skref han
till en vän, »såsom husägare en mängd
omsorger och bestyr, för hvilka jag icke
passar». Och han tillade: »Från den
länge hysta drömmen att bo under eget
tak nödgas jag nu för alltid vakna upp.»
Lyckligtvis besegrade han åter sina
betänkligheter och flyttade 1890 till sitt
kära Ekeliden, skaldehemmet, från hvars
ekomsusade kulle en gäng den nya
Grottesångens skärande stridsrop och
Vapensmedens djupsinnigt sköna vishetsord
skulle bäras ut öfver stad och land.
Själfva villan är ett rymligt
tvåvåningshus af trä, måladt i mörkröd oljefärg,
som vackert bryter sig mot ekarnas gröna
hvalf. Den öfre balkongen, i jämnhöjd
med trädens kronor, tillbyggdes först det
sista året af skaldens lefnad. Han
plägade där ännu kort före sin död ofta gå
upp och ned, betraktande aftonrodnadens
glödande skimmer, stundom sjungande
studentsånger såsom »Vintren rasat ut»
eller »Sjung om studentens lyckliga dag»
eller »Kristallen den fina». Ibland
vände han sig till sin hustru med uttryck
af förtjusning öfver att kunna låta blicken
flyga vida ut öfver dalen vid hans fötter:
»Vet du, Syssi, jag tycker att det är
som om jag hade Fausts mantel.» Och
så gick han åter uppfriskad in i sitt
arbetsrum.
Detta vackra högvälfda arbetsrum,
beläget en trappa upp, är hela hemmets
medelpunkt. Blicken söker där
naturligtvis främst af allt skritbordet, vid
hvilket så många skaldesyner och siareord
fästats på papperet. Det står till höger
i rummet, när man träder in. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
