Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur ett skaldelif. Af Ernst Beckman. Med 15 bilder - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49<5
ERNST BECKMAN.
ran om »Ting och fenomen», såg
under alltings yta så att säga andlighet.
Och skalden äger ju den trollstaf, som
kläder med personlighetens lif äfven de
döda tingen. Skaldeögat såg i hvarje
träd, hvarje buske, hvarje sten, hvarje
husgeråd på Ekeliden en personlig vän, för
hvars vänskap hans hjärta fylldes med
tacksamhet. Det var för honom helt
naturligt att i tider af torka, liksom
manande till tålamod smeka- stammarne på
fruktträden i trädgården — anlagd, trots
länsträdgårdsmästaren, med raka land
och gångar, »ty så var mammas
trädgård i Jönköping». Han kunde tacka
den höga salsklockan i dess
storblommiga fodral därför att hon så troget
visat timmarnes gång. Han kunde gå
och sätta sig på en bänk, där sällan
någon satt, för att, såsom han själf sade,
icke försumma en gammal trotjänare.
Barnslighet! Ja väl, om man så vill,
men en älskvärd barnslighet. Och den
gjorde honom lycklig. Han fann
källsprång af glädje, blomster af tacksamhet
mot lifvets herre, där vi, småkloke,
endast skåda alldaglighetens torra
sandöken.
Men hans kärlek till naturen var
kärnfrisk. Den stod fjärran från den — icke
alldeles okända — kvalmiga
sentimentalitet, som så fyller känslosamma själar,
att de icke ha rum för kärleken till
människan. I sitt mystiska samband med
allt hvad lif heter förde den honom blott
så mycket djupare in i kärleken till
människosläktet och arbetet för dess framtid:
Vandre visa, sköna släkten mot det mål oss
Herren satt.
»Jag undrar, hvem som skall gå här
efter oss?» sade en dag hans hustru, då
de tillsamman gingo i trädgården.
— »Ja, kära hustru, det vet jag icke,
men allt hvad vi göra, låt oss göra det
för att de, som komma efter oss, må
finna lycka och trefnad.» —
Jag kan ej underlåta att ännu
uppteckna ett par små händelser. De
gifva exempel på den renhetetens
segermakt, som gaf åt hans personlighet i
all dess mildhet ett sådant välde öfver
andra, äfven obekanta, med hvilka han
kom i beröring.
En dag, då han gästade Heleneborg,
gick han i närheten af Liljeholmsbron
förbi en klunga arbetare utanför en krog.
Hans hustru, som gått några steg förut,
vände sig om och fick se en ung,
half-full arbetare, som fattat honom vid
armen och under de kringståendes
skrattsalvor svängde honom rundt om och
därpå bad om en slant. »Nej, någon
slant får herrn visst inte. Ni har redan
missbrukat edra slantar.» Och så i en
annan ton: »Käre vän, det var nog inte
länge sedan ni var en vacker liten gosse,
jag ser det på er -— en vacker gosse,
er mors glädje och hopp, och nu har
ni redan tagit månget steg pä den
dåliga vägen. Tänk om ni ville lofva mig
att vända om — för er egen och er mors
skull.» Under det Viktor Rydberg talade,
märktes det hur den unge mannen kände
sig allt mer gripen. »Jag lofvar herrn»,
sade ynglingen till slut, »att försöka att bli
en bättre människa, och nu säger jag:
förlåt !» När Viktor Rydberg fortsatte sin
väg, lyfte hvarenda man i vördnadsfull
tystnad på mössan till afsked.
Den andra, rätt liknande händelsen
tilldrog sig i utlandet.
På ett kafé i en tysk stad — jag har
glömt hvilken — passade kyparen vid
betalningens erläggande på att bedraga
den främmande svensken på några
pfen-nige. Viktor Rydberg gick utan att
låta något märka: han kom sig icke för
att ställa till bråk — det fanns knappast
någonting mera motbjudande för honom.
Men på hemvägen slog det honom att
han handlat illa: både för rättens och
framför allt för den unge mannens egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
