Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Litteratur. Verner von Heidenstam. Af Hjalmar Söderberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
HJALMAR SÖDERBERG.
författares ställning till sin samtids
människor — och, om han hör till dem,
hvilkas namn lefva länge, äfven perioder
igenom hans ställning till eftervärlden —• af
just det i hans lynne och verk, som är
tillfälligt, sidoordnadt, smått! Shakespere
gjorde på Voltaire intrycket af en drucken
vilde och ingenting annat. Det vore icke
svårt för en kritisk talang i Voltaires anda,
med klart förstånd och oklar förståelse,
att taga till utgångspunkt för sitt
värdesättande af Heidenstam detta hos honom
något väl ofta varierade tema: »Vi stjälpa
bord och stolar» etc. och allt det i hans
sång och dikt, som därmed är besläktadt,
och sedan döma honom ungefär så, som
Voltaire dömde Shakespere. Hvar och en
inser ju, att vuxna människor icke gärna
kunna finna något nöje i att stjälpa
omkull bord och stolar, hvad är då detta för
slags poesi? o. s. v. — Det är ett
lifsvillkor för hvarje skriftställare och framför
allt för hvarje diktare att för sina ord
finna den resonnansbotten af god vilja och
förstående sympati, som ensamt gör till
fyllest, då det gäller att klyfva sönder hvad
som blott är en antagen façon de parler
för att genom den nå in till den egentliga
tankeprocessen, den innersta
stämningsgrunden. Heidenstam har funnit denna
resonnansbotten snabbare och lättare än
de flesta.
Hvarpå har det berott?
Det har utan tvifvel till stor del berott
därpå, att han började sin litterära bana
med att ställa sig i skarp opposition mot
en riktning, som själf icke hade hunnit
längre än till att vara en opposition. Han
vann därigenom med ens all den
popularitet, som man vinner genom att med
talang (i nödfall också utan) angripa något
som redan förut är opopulärt; ty
verklighetsdikten blef i detta versskrifveriets
förlofvade land aldrig populär. De nya namn,
som med Strindberg i spetsen gjorde det
litterära genombrott i början af åttiotalet,
om hvilket kritiken ännu icke på länge
har sagt sitt sista ord, hade emot sig vårt
lands alla poetiska traditioner, djupt
rot-fästade i akademiska lärostolar, press och
allmänhet; följden blef ett litteraturkrig,
som i hätskhet står utan like i våra vittra
häfder — hvarannan bokanmälan gick den
tiden lös på heder och ära —; och vid
tiden för Heidenstams debut hade nyhets-
männen knappt nog lyckats uppnå rätten
att existera, långt mindre hunnit sätta sig
tillrätta i högsätet. Då det nya och
oväntade angreppet kom till, blef öfvermakten
för stor. Å ena sidan den alltjämt lika
oförsonliga gruppen af litterära legitimister
från sjuttiotalet, hvilka i likhet med
restaurationens bourboner ingenting lärt och
ingenting glömt; å andra sidan en ny
motståndare med ungt blod och friska krafter,
som hotade med att locka till affall den
ungdom man dittills trott sig vara ensam
om att representera och på hvilken man
byggt sina bästa förhoppningar. »Glädje»,
Tor Hedbergs svar på »Renässans», är,
tror jag, så godt som det enda
vittnesbördet om stämningen i det anfallna lägret
det är prägladt af ett nobelt vemod utan
mycken bitterhet och fullkomligt utan
polemisk skärpa. För öfrigt blef det icke
till någon ny litterär fejd. Kanhända var
man trött och lät pennan hvila; kanhända
också att man icke hade några viktigare
tidningar eller tidskrifter till sin
disposition. »Væ victis!» har alltid varit
pressens lösen liksom fordom barbarernas.
Heidenstam skördade af denna lilla
kampanj den ingalunda föraktliga vinsten
af många vänner och få fiender.
Åttiotals-männen blefvo honom icke gramse; hans
»höfligt rispande stick värja» torde tvärtom
hos dem hafva efterlämnat ett afgjordt
behagligt intryck vid jämförelsen med de
ruttna äpplen, som de från andra håll
jva-rit vana att hösta in. Å andra sidan fanns
det rundt om i landet många svenska
ynglingar och jungfrur, som i tysthet suttit
och längtat efter poesi utan att därför vara
af antediluvianskt snitt, och för hvilka
realismen aldrig varit den rätta musiken; för
dem kom han som befriaren, den anade
och efterlängtade.
Det säkra är, att det var en lycklig
instinkt som dref Heidenstam att strax i
början samla ett kapital af popularitet till
operationsbasis att utgå från. Han behöfde
den i själfva verket och kommer allt
framgent att behöfva den; ty hans geni är i
sig själft motsatsen till populärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
