Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en brytning i svenska adelns historia.
531
inom adelsmannens väggar, det förtog
hans frihet; när han var på sitt eget, så
ville han vara fri.
Denna uppfattning af frihet och
skattskyldighet såsom motsatser har för oss
längesedan blifvit främmande. Den
berodde naturligtvis på en naiv uppfattning
af medborgarens förhållande till staten
eller rättare på frånvaron af hvarje
begrepp om ståt. Det var till konungen
personligen man ansågs erlägga skatten,
och man trädde därigenom i ett
förnedrande beroende af honom. Tvifvelsutan
voro också de äldsta stående skatterna
till en del åtminstone resultaten af krig
och våld, hvem det än ytterst må ha berott
på. Det är emellertid bekant, huru svenska
allmogen värjde sig för, att
skattskyldighetens trälmärke förvandlades till verklig
träldom; det är för vår historia ett af
de mest egendomliga dragen.
Den nya samhällsklassen hade således
tagit i anspråk som ett privilegium det
frälse, som i forntiden varit hela
allmogens rätt. Friheten hade blifvit adlad.
Det var första steget pä en stråt, som
ledde till 1500- och 1600-talets stora
privilegieurkunder, äfven de i väsentliga delar
blott ett upphöjande till adlig värdighet
af rättigheter, som en gång tillhört alla,
som icke ens blifvit allmogen frånkända.
Vi äro från det nittonde århundradets
ståndpunkt färdiga att fördöma en dylik
undantagslagstiftning, men den kan dock
ses äfven från en annan sida. Den tiden kom,
då adeln fick till uppgift att värja dessa
rättigheter, som en gång varit allas eller
som, fastän slumrande, ännu tillhörde alla.
Den var genom sin organisation och sin
makt bättre i stånd därtill än allmogen,
men utförde därmed också ett värf, som
i tidens fullbordan kom alla till godo.
Utom skattefriheten — för adelsmannen
och hans sätesgård — hade den nya
samhällsklassen ett par andra utmärkande
kännetecken, som för uppfattningen af
den brytning, som sedermera inträdde,
böra antydas. Det första var
vapentjänsten till häst. Det var den, som åt
jordägaren skänkte den rätta friheten, ty
jordegendom var för densamma en
förutsättning. Arbetet i jorden i och för sig
skänkte ej frihet. Att bruka torfvan och
att vara bunden vid torfvan var väl ej
från början ett och detsamma, men det kom
mångenstädes i Europa att sammanfalla.
Bönderna i Sverige äro »glebæ adscripti»,
kunde man yttra på 1600-talet, dock inga
slafvar. Hvarje adelsman var således
född krigare, specielt ryttare. Det var
så oeftergifligt, satt så länge kvar i det
allmänna medvetandet som en »conditio
sine qua non», att det ännu på
1600-talet hette: det är med den svenske
adelsmannen som med den polske, han
stiger direkte ur moderlifvet i stigbygeln.
Hästar, harnesk och värjor, dem bör en
adelsman skaffa sig de bästa han kan
och förmår, ty näst gudsfruktan, förnuft
och mandom bör det vara adelns
egentliga prydning, var Per Brahe d. ä:s
mening. Hvarje adelsman var således också
»hästkarl». Han borde, enligt ett
yrkande af Karl IX, åtminstone hafva en
»stogång», sex ston och en hingst, och
dessutom på stall så många hästar, som
vapentjänsten kräfde. När en gång vid
Sigismunds kröning 1594 äfven
konungens rätt att utdela frälse kom på tal,
var det enda fall, som förutsattes, det,
att någon kunde förtjäna adelskap genom
mannamod mot rikets fiender. Också äro
undantagen, att adlig sköld och hjälm
tilldelades andra än krigsmän, under
1500-talet snart räknade. Ännu långt senare,
när tiderna dock i mycket ändrat sig,
var öfvergången lätt från civil till
militärisk tjänst. Den, som ena dagen var
kansliråd, kunde såsom Klas Fleming,
Karl XI:s vän och samtida, andra dagen
vara kavalleriöfverste.
Det andra utmärkande kännemärket pä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
