Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - En brytning i svenska adelns historia. Af Emil Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
emil hildebrand.
karakteristiska typen för denna klass,
sker det icke för att därmed fördöma
den i dess helhet, ty det fanns åtskilliga
som voro bättre än han, men han
representerade särskildt en sida hos
densamma, den ofrälse talangens opposition
mot bördsaristokratien. Han sökte
medvetet undergräfva högadelns makt, och
hade ej konungens vansinne och hans
egna brott framkallat en katastrof, är
det ovisst, huru det kunde ha gått.
Säkert är, att från detta håll adeln
hotades af en verklig fara.
En sådan uppväxte för den svenska
adeln äfven från en annan sida. Själfva
grundbetingelsen för adelns tillvaro höll
på att undergräfvas. Vapentjänsten till
häst hade varit frälsets upphof, och med
förändringarna i krigsväsendet under
nyare tiden började densamma mer och
mer förlora i betydelse. Det var icke
längre den adliga ryttarehären som
afgjorde drabbningarna; icke ens som
kavalleritrupp var adelsfanan tillräcklig.
Men var adelns vapentjänst till häst
icke vidare af någon större vikt, så fanns
ju icke något skäl längre för de adliga
friheterna.
De första Vasaregenterna lågo i en
ständig fejd med sin adel för att få
denna vapentjänst mera effektiv. Det
gick något så när under Gustaf Vasa
och Erik XIV. En af orsakerna till den
senares afsättning var den stränghet, med
hvilken han af adeln äskade denna tjänst.
Men med Johan III började den
definitiva nedsättningen, och redan Karl IX
var nog radikal att en gång föreslå
vapentjänstens upphörande, mot att adelns
bönder gingo under skatten. Det afslogs,
och vapentjänsten kvarstod som en
adlig skyldighet och en förevändning för
skattefriheten. Den har kvarstått ända
till våra dagar som en slumrande plikt,
ty det är längesedan någon regering
brydde sig om att utkräfva den, och
med den stundande omstöpningen af vårt
skatteväsen kommer äfven skuggan af
densamma att försvinna. Hur betydelselös
den hade blifvit redan under 1500-talet,
visar sig, när det uppstod en »gemen»
russtjänst, som icke frälsade, äfven om
den medförde skattelindring, ursprunget
till det senare s. k. »rusthållet».
Sålunda hotades adeln under senare
hälften af 1500-talet från tvänne håll:
den ofrälse invasionen i förvaltningen och
krigsväsendets omskapning. En
förändring i dess verksamhet och uppgift måste
inträda, om den skulle behålla sin
privilegierade ställning. Men den
besinnade då också hvad dess väl tillhörde.
Den insåg, att den civila
tjänstemannabanan erbjöd ett nytt fält för
verksamhet och ett tillfälle att rädda de adliga
friheterna. Den insåg därjämte
nödvändigheten af en förberedelse för denna
nya verksamhet, och ett lifligt intresse för
adelsynglingars studium uppstod, som
naivt nog i början tog sig uttryck i
yrkandet, att konungen skulle sörja därför
genom upprättande och underhåll af en
adelsskola, men som under ledning af
rikt bildade representanter för högadeln
snart bar vackra frukter.
Brytningen i uppfattning och sträfvanden
framträdde under 1500-talets sista
årtionden. Johan III:s adelsprivilegier (1569)
representerade ännu en föråldrad
ståndpunkt, där det på sin höjd var fråga om
häradshöfdingtjänsterna, af gammalt adeln
förbehållna, hvilka nu skiftades mellan
konungen och adeln. Men 25 år efteråt
klagade redan den senare, att den
utestängdes från kansliet, själen i
regeringssystemet, och anspråken på tjänsterna
trängde sig redan fram till de första
paragraferna i 1594 års privilegieförslag för
att sedan, så länge adelspriviligier funnos,
bibehålla denna plats. Därmed begynte
den täflan, som under tidens lopp skulle
väcka så mycket agg, afund och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
