Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Litteratur. Thomas Carlyle. Af Frigga Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s 64
frigga carlberg.
för sin kammartjänare, har en kvick
fransman sagt. Men hvems är felet? Helt
visst kammartjänarens, som icke känner
igen en stor man, när han ser honom.
Hvad han förstår sig på är granna kläder,
ordnar och yttre ståt, men människovärdet
har han inga förutsättningar att kunna
uppskatta. Och i denna vår värld utgöra
»kammartjänarna» flertalet.
Med French revolution, som utkom
1840 — sedan det första manuskriptet
genom mrs Taylors ovarsamhet blifvit
upp-brändt och hela verket måst skrifvas om,
ett arbete som tog icke mindre än tre år
— inträdde en vändpunkt i Carlyles lif,
Han var nu ändtligen fri från det
ekonomiska tryck, hvarunder han arbetat och
som hos honom ofta framkallat tanken på
att utbyta pennan mot bössa och spade
samt att i Kanadas urskogar söka sitt
uppehälle.
Det sätt hvarpå Carlyle skildrar
franska revolutionen, »detta frälsningens
evangelium, fast förkunnadt i tordön och fasa»,
var en hittills okänd metod att skrifva
historia på. Det är ingen »professor
Dryas-dust», som berättar torra fakta. Det är
icke endast med den samvetsgranne
forskarens kunskap, det är med siarens och
skaldens intuition — hvilket Carlyle
betraktade som intelligensens högsta form —
han griper läsaren, för honom med sig
och visar honom personer och
tilldragelser. Det bör förlåtas den, som läst
Carlyles beskrifning på Bastiljens stormande,
kvinnornas tåg till Versailles eller
septembermorden, om han påstår sig hafva sett det
allt med egna ögon. Är Carlyle en
oupphunnen mästare i att teckna »detta
brännbara, exploderande stoff att storma
Ba-stiljer med», som kallas »massor», så är
han det icke mindre i att teckna
revolutionsmän. Gif akt på hans bild af
Mirabeau eller Danton — »Sansculotternas
Mirabeau». Om den förre skrifver han: »Han
var en verklighet och intet tomt sken, en
lefvande son af naturen, vår gemensamma
moder — en man som såg med ögon.
(Detta uttryck användes ofta af Carlyle;
sålunda heter det om Voltaire: frukta
ingen seende man, han är i himlen, om
någon är där; ärkefienden är den ärkedumme.)
Danton, som af historieforskare blifvit så
olika bedömd, har Carlyles hela sympati:
»Han hade många synder», heter det, »men
en, den värsta hade han icke — Cant.»
-—- »En revolutionens titan, utsprungen ur
naturens eget glödande hjärta, en
himmelens schweizare.»
Det som mest fängslar läsaren i
Carlyles historiska arbeten äro de intressanta
karakteristikerna, äfven om man icke
vågar tillerkänna författaren allra högsta
graden af opartiskhet.
Carlyle hade endast en måttstock för
människovärdet: ärlighet i vilja och
uppsåt. Hans nästan barnsliga glädje öfver
att hos en karakter finna denna egenskap
kommer honom att vid sidan af
densamma anse till och med ganska stora fel
såsom rena oväsentligheter. Han ville icke
se, att, liksom hvarje växt har sina särskilda
parasiter, så har hvarje mänsklig dygd sina.
Om Fredrik Vilhelm I säger han
visserligen på tal om dennes girighet och
oresonliga häftighet, hvilka fel han icke kan
frånkänna honom, att »stackars mänskliga
dygder äro benägna att luta åt ena eller
andra hållet» — men detta är hela
kritiken.
Denna Carlyles utpräglade kärlek till
sanning och ärlighet gör honom måhända
orättvist sträng, där han tror sig finna
motsatta egenskaper; hans samtida politiska
storheter, exempelvis Gladstone, fingo en
ganska kännbar erfarenhet häraf. Carlyle
blir således själf en bekräftelse på
»stackars mänskliga dygders benägenhet att luta
åt ena eller andra hållet».
Det till omfånget betydligaste af
Carlyles historiska arbeten är History of
Friedrich II of Prussia, called Frederick the
great, hvilken bok föreligger i tretton band.
Det är ett ärligt, samvetsgrannt arbete med
författarens vanliga, bizarra men
intressanta och roande språng från hutvudämnet
till saker, som egentligen icke höra dit,
såsom filosofiska utgjutelser, skämtsamma
anmärkningar och dylikt, hvilket allt ger
en egendomlig karakter åt läsningen. Man
känner sig alltid ha författaren vid sin
sida, tycker sig höra hans röst med dess
alla skiftningar från häftig förebråelse
(»helig vrede») till etsande satir, godmodigt
skämt eller varm medkänsla.
Carlyle är alltid och allestädes
reformatorn, den outtröttligaste påpekare af
missförhållanden och dessas botemedel. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
