Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 4, April - Musik. Operan. Konserter. Af E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
MUSIK.
Operan.
DAndrade-föreställningarna äro länge sedan
slut, och de musikaliska högtidsstunder, som
den portugisiske sångarens gästspel beredde
Stockholmspubliken redan ett minne blott.
Operans verksamhet har åter glidit in på
de gamla kända spåren, som med orubblig
konsekvens slingra sin väg fram genom de
sidländta markerna inom konstens
vidtomfattande territorium, liksom instinktivt
hållande sig fjärran från höglandsterrängen och
undvikande hvarje bergshöjd, hvarje sluttning,
hvars bestigande kunde vara förenadt med
besvär eller fara. Med det material, hvaraf
det stora operamaskineriet för närvarande är
hopfogadt, torde det för öfrigt vara så godt
som nödvändigt och i alla händelser rådligt
att hålla sig på jämna marken, äfven om
man härigenom tvingas att vandra genom
nejder, där utsikten ej är fri och luften icke
frisk. De naivt halstarriga försök, som gjorts
att storma det himmelshöga berg, från hvars
topp Valkyrian med ett ironiskt löje åsett de
fåfänga ansträngningarnas kamp, har för kort
tid sedan definitivt uppgifvits, och det sägs,
att under den brådstörtade färden utför
åtskilliga viktiga delar af maskineriet lidit skada
och ansetts böra borttagas. För öfrigt: en
förening emellan vår opera och Wagners
stolta Valkyria skulle, äfven om man arbetat
än så mycket därpå, näppeligen kunnat
åstadkommas annorlunda än genom ömsesidigt
tillmötesgående, d. v. ’s. den del af vägen, som
ena parten ej mäktat gå uppför, hade andra
parten måst bekväma sig att stiga ned. Och
som denna del antagligen blifvit ganska lång, är
det nog möjligt, att Valkyrian till slut
presenterats i så förändrad gestalt, att man litet hvar
önskat henne tillbaka dit igen, hvarifrån hon
kommit. I alla fall har nu försöket för denna
gång misslyckats på ett så eklatant sätt som
möjligt; och sensmoralen för operan blifver
väl något liknande den, som plägar sättas
under historien om en annan beskedlig
yrkesidkare, som för sina tillfälliga storhetsidéer
glömde, att han hade en läst att blifva vid
och sköta.
Men om också försöket med det
wagner-ska musikdramat ej utföll efter önskan, så har
man i stället tagit skadan igen på annat håll.
Så hafva ej mindre ån tvenne olika repriser
gifvits på kortare tid än en vecka.
Beskaffenheten af dessa repriser inses lättast,
då man får veta, att hvardera af de
återupptagna pjeserna gifvits summa summarum
en gång.
Det skall erfordras en så solid ekonomisk
• grundval, som den, hvarpå vår opera är byggd,
och en så lysande affärsställning som den
närvarande, för att man skall kunna förklara ett
sådant misshushållande med arbete, pengar
och tid som det, hvarpå det förut sagda tyder.
Ett trettiotal repetitioner å Valkyrian totalt
bortkastade, arbete och inöfning nedlagda på
Fryne och Sylvia för ett resultat af in alles
två representationer!
Saint-Saëns Fryne uppfördes den 21 mars
med fröken Holmstrand i titelpartiet.
Sångerskan syntes hafva nedlagt åtskilligt arbete
på såväl den vokala som den dramatiska
delen af rollen, men denna passade ej för
henne, hvadan framställningen i sin helhet
blef tråkig och färglös. Operans
rollbesättning var i öfrigt densamma som vid styckets
första uppförande å vår seen. Bifallet vid
representationen var ganska lifligt, men
kritiken synnerligen skarp; och då detta skrifves
har operan sedan dess ej vidare förekommit
på repertoaren.
Det andra försöket att draga folk till operan
gjordes genom repris af Sylvia, ett obetydligt
och tråkigt ungdomsarbete af Gounod.
Salongen var den 2 5 mars, då stycket för första
och enda gången gafs, knappast till hälften
fylld. Utförandet var ganska tarfligt. Af de
uppträdande sujetterna var fröken Karlsohn
såsom Mazetto den enda, som var värd att
höra. Fröken Sparrman sjöng titelpartiet
korrekt, men kunde icke göra något i ena
eller andra afseendet intressant utaf detsamma.
Öfriga roller innehades af herrar Lundmark
och Hansen.
I Bizets Carmen har man fått återse fru
Linden i titelpartiet. Hennes framställning
däraf tillhör som bekant den framstående
konstnärinnans bästa uppgifter och står vida
öfver hvad man under senare tiden bjudits
att få se och höra i den rollen. Publiken
har också genom sin talrikhet och sitt lifliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
