Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 5, Maj - Konst. Konstutställningar i Stockholm. II. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 6
dagboken.
andre är den måleriska effekten, och denna
är i »Vinternatt» mera stilla och stor än i
någon af Wallanders tidigare naturstämningar.
För Bruno Liljefors har det alltid i
ovanligt hög grad gällt själfva saken, ej sättet,
verkligheten, ej formeln. Han har ej ens
fastnat i några egna formler, hvilket ofta
händer dem, som vilja undvika andras. Han har
aldrig varit virtuos på impressionens
bekostnad, snarare impressionist på virtuositetens
bekostnad. Vill man leta fram de olika
dragen i hans konstnärsfysionomi, skall man få
se dem samla sig till en typiskt manlig
karakter. Hans själfständighet är så fullständig,
emedan han står inför naturen med vördnad för
dess outtömlighet såsom inför den enda makt
han erkänner och dyrkar. Hans känslighet
nedlåter sig aldrig till att spela på ytan, men
från ett varmt klappande hjärta strömma
blodvågor ut i hvarje fiber af hans varelse och
meddela sina pulsslag åt hans arbete. I
känslan af sin styrka rödjer denne
konstnärlige nybyggare trygg sin ensamma väg öfver
obruten mark. Hans manliga karakter ger
helhet åt hvarje hans arbete, liksom den
gifvit sammanhang och utveckling åt hela hans
konstnärslif. Från de täcka småfågelsidyller
och lustiga räffamiljer, med hvilka han för
ungefär tio år sedan började tilldraga sig
uppmärksamhet, till »Långt in i skogen»,
hvilken stegring och samling af kraft, hvilken
skala af stämningar, från dagens tusen färger
och läten till denna bild af natt och storm,
af jagande skyar och sviktande grantoppar,
i hvilken bergufven sitter såsom den nordiska
naturens förkroppsligade dämon. Ju mera
Liljefors fördjupar sig i naturen, dess mera
erfar han denna paniska skräck, som redan
den glada antiken kände till. Detta var
påfallande å hans separatutställning sistlidne
vinter men framträder ännu mera i den
märkliga målning, jag nyss nämde.
En djurmålare, som börjar väcka intresse,
är Erik E:son Rålamb, hvars »Nocturne» —
en gammal hvit häst, slätt och natt —
utmärker sig för en måhända något fritt
komponerad men ovanligt delikat ton. Om han
ännu befinner sig på sökandets stadium, så
är detta däremot ej längre fallet med Nils
Kreuger, som aldrig haft ett lyckligare
utställningsår än detta. Kreugers försök i
stiliserande syntetiskt landskapsmåleri förlidet år
synas hafva spelat en lycklig roll för hans
utveckling, så föga lyckliga de än i och för
sig voro, ty efter denna tid af en allt för
ansträngd själfdisciplin är han nu mera
hemmastadd än någonsin i omgifningen af åkrar och
betesmarker, bland bondhästar och böljande
säd och liksom tager allt detta i besittning
med den förtjusta blick, som man skänker
endast åt sin egen torfva. Hans halländska
landskaps- och hästmotiv äro målade med stor
ömhet och med ett för konstnären
egendomligt behag af mera kärnfullt slag än den
tidigare öfvervinneliga ljufligheten, som ej alltid
var fri från affektation eller öfverdrift.
Om en stor del af allmänheten står kall,
misstrogen eller förtörnad inför Karl
Nordströms konst, som så föga tager häfdvunna
skönhetsbegrepp till rättesnöre, sysselsatt som
den är med sökandet af nya skönhetsvärden,
är Nordströms ställning gent emot denna
allmänhet ej mindre kall och afvisande. Häri
ligger måhända en ej alldeles oafsiktlig
attityd, men en attityd som är i full
öfverensstämmelse med det äkta och ärliga i hans
väsen. En man, som vet med sig att han
är misshaglig för de fleste, skulle göra våld
på sig för att kunna hälsa hvarje mötande
med ett småleende. Nordström vänder
blicken bort från den mötande; det är ej hans
sak att söka någons gunst. Med detta
trotsiga lynne ser han den nordiska naturen
bäst och vackrast från dess mörka och slutna
sidor. Han är de tunga stämningarnes
grubblande målare. Om det är någonting han
försmår, så är det det söta, lösa och mjuka;
hans väsen är hårdt som det urberg, på
hvilket vår natur hvilar, och träder som detta
ofta öppet och oförbehållsamt i dagen. Och
midt i denna slutenhet och hårdhet stiger
stundom lyriken fram med styrkan af en
länge återhållen känsla, segrande genom sin
oöfverlagda höghet och kraft och tjusande
genom sitt tankfulla allvar.
Nordströms hittills tillryggalagda bana har
ej gått i någon jämn kurva uppåt och framåt;
den liknar den ifrigt sökande jägarens, med
språng från afsats till afsats, med plötsliga
afbrott och omkastningar, med raster och
otåliga uppvaknanden. Jaktlyckan har det
senaste året varit god. Konstnärens många
oljemålningar och kolteckningar gåfvo en
värderik insats i Konstnärsförbundets utställning,
och hans »Skymning», med de aflöfvade
träden, som kasta spöklika skuggor på det gamla
tysta slottets mur, införlifvades med statens
samlingar, i hvilka Nordström först med denna
målning blef representerad.
Per Ekström trädde denna gång ej fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
