Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och Bild - N:r 10, November - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagisoken.
6l
nåde lämpliga krafter för dess utförande, både
kapellmästare och orkester, regissör och
dekorationsmålare, solisterna icke att förglömma (i
synnerhet hade man nyligen fått läsa, att vi
icke ägde någon Brünnhilde), att man icke
bör undra på, att litet hvar, när premièren
sent omsider ägde rum, väntade ett halft fiasco,
och så blef det en succés pyramidal. Att
Operan sedan hade otur och måste inställa den
tredje representationen samt uppskjuta
föreställningarna af Valkyrian på ungefär en och
en half vecka, kommer väl förmodligen icke
att skada dess framtid å vår Operascen. Skulle
alltså Wagners tid på allvar vara kommen
äfven för oss häruppe i ultima Thule? Ja,
det ser nästan så ut.
Det har varit mycket egendomligt att se
i kritikerna, hur få restriktioner äfven de,
som för icke så länge sedan kunde anses för
enragerade motståndare till Wagner, nu ansett
sig böra göra i det erkännande, som de
naturligen icke ansett sig kunna neka musikern,
äfven om de haft sina betänkligheter gent emot
honom som dramatiker. Men det är icke så
märkvärdigt, tiden står icke stilla, och åtta år är en
ganska dryg tid. Alltså Wagner är först och
främst stor som musiker, det måste slås fast.
Som dramatiker är han däremot väl icke af
den epokgörande betydelse, som han själf och
hans trogna trodde och tro. Helt visst måste
man dock skänka sin beundran åt det
storslagna i hans fantasi. Och på samma gång som
man med undran iakttar, att han tycks sakna
allt sinne för det harmoniskt måttfulla i
konstruktionen af ett drama, att han med
oändliga berättelser och långt utdragna oväsentliga
episoder skadar intrycket af de verkligt
dramatiska scenerna, att hans förakt för allt hvad
som i gammal mening skulle smaka teater
eller opera, förleder honom att skapa verk af
jätteproportioner, lämpliga att njutas af en
publik med jättekrafter (och Gud skall veta,
att det är ondt om sådan operapublik) så måste
man med beundran blicka på de glänsande,
skimrande bilder, som hans eminent dramatiska fantasi
framkallat. Det är egendomligt, att Wagner,
som så väl förstod sig på, hvad som tog sig
ut, gjorde verkan på scenen, skulle så misstaga
sig om de för scenen, teatern lämpliga
proportionerna. Detta misstag har nästan
öfverallt tvungit teaterdirektionerna att göra
strykningar i hans verk, ett tillvägagående, som
alltid blir i viss mån odiöst och är dubbelt
förhatligt vis-à-vis Wagners verk med deras
fasta byggnad.
Hvad Wagner, då han får ett fullt
lämpligt ämne, förmår äfven som dramatiker,
visade emellertid redan i hans tidigare verk
andra akterna i »Den flygande holländaren»
och i »Tannhäuser» liksom den första akten
i »Lohengrin», och det visar nu äfven den
första akten af »Valkyrian». Var det i
Lohengrin framför allt det effektfulla uppbyggandet
af scenerna, det i yttre mening spännande i
handlingen, som gjorde intryck, så har
Wagner i skildringen af den liksom med
naturnödvändighet utbrytande obetvingliga kärleken
mellan Siegmund och Sieglinde användt den
enklaste möjliga sceniska apparat. All vikt
ligger här vid själsskildringen, och det, som
ord ej skulle kunna uttrycka, förtäljes på
det vältaligaste af orkestern. Att de båda
älskande äro tvillingsyskon, därmed har väl
Wagner förmodligen blott velat symboliskt
antyda, huru som kärleken, den innerliga
valfrändskapen två själar emellan, icke frågar
efter något slags yttre skrankor. För öfrigt
var ju detta i dessa aflägsna, sagolika tider
icke något ovanligt, och, såsom Gjellerup
fyndigt framhåller, kunde väl människosläktet
knappast ha fortplantat sig utan
kärleksförbindelser mellan Adams barn.
Dramats ur mytens sagor hämtade
handling med all dess vidlyftiga arkeologiska
lärdomsapparat kan emellertid icke alltigenom
intressera. Man jublar och sörjer med
Siegmund och Sieglinde, man känner sympati för
den jungfruliga valkyrian, som bryter mot
allfaderns bud på grund af sällsamt sköna och
dock smärtfyllda känslor, som hon icke själf
förstår (det är alltjämt Eros, som härskar i
detta drama), och den seen, där hon bringar
hjälten dödsbudet men fattad af medlidande
och kärlek beslutar att rädda honom, är
sällsynt fängslande, storslagen och poetisk, liksom
äfven den stora scenen i sista akten, där hon
förmår den vredgade guden att omgifva hennes
läger med en mur af lågor, så att hon icke
må kunna blifva ett byte för en annan
man än den, som aldrig känt fruktan. Men
den seen, där gudinnan Fricka ger sin herre
och gemål, Wotan, de ampraste
sparlakans-lexor till bästa, förfelar alldeles afsedd verkan,
och när den mäktige, gudars och människors
fader, sedan börjar att inför Brünnhilde jämra
sig och beklaga sitt olyckliga öde, blir han
rent löjlig. För att förstå sammanhanget i
detta, måste man känna till icke blott hela
den tetralogi (Nibelungenring), hvaraf
»Valkyrian» är en del, utan äfven dess tillkomst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
