Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenskarnes lynne. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syster, så framt ej agitatorernas
härsklystnad beredvilligt ledde floden öfver den
naturliga strandbädden.
En tid som den beskrifna kan
endast betrakta konsten med samma
misstro som den, hvarmed glädjeflickan ser
sig om efter prästen. Det närvarande
är hos oss icke utan likheter med det
trumpna tidehvarf, som i England aflöste
Shaksperes och Elisabets. I stället för
att arbeta på smakens höjande sänker
sig mången tidning under publikens nivå
och vidmakthåller det groll mot den
inhemska konsten, hvilket egentligen först
frammanades under åttiotalets tvister, men
hvilket långt efter dessas bortdöende
fortlefver som en vana. Vill någon för
närvarande kasta sig öfver ett konstverk
med de orimligaste beskyllningar, kan
han alltid räkna på ett tacksamt följe.
Att vetenskapen står jämförelsevis
skyddad, om också på långt när ej efter
förtjänst uppskattad, beror uteslutande på
dess mer ämbetsmannamässiga ställning.
Visserligen har Svenska Akademien genom
minnespenningar och grafstenar och
genom hela sin ställning gifvit litteraturen
en oundgänglig statslig bekräftelse och
därvidlag varit till ett verkligt,
erkännansvärdt gagn, som vittnar om stiftarens
blick för svenskt lynne. Samma
bekräftelse har konstakademien förlänat de
bildande konsterna. Lika fullt röjer sig
mot alla estetiska skapelser ett
skadegladt hat, hvilket urartar till pöbelaktig
likgiltighet för allt djupare själslif.
Polemiska diktare ha beständigt mött
motstånd i alla land. Garborg utropar midt
i det vittra Norge, att han icke kan lefva
annat än i en fjällhydda uppe vid
snögränsen, och Kristiania målas af
skriftställarne i färger, som icke väcka reslust.
Björnson och Ibsen ha nödgats att
tillbringa långa tider af sitt lif i fjärran land.
Shelley, Byron och Heine dogo i
landsflykt. En allvarligare inblick i det
germanska och anglosachsiska sinnets
hemligheter kan till och med skönja vissa
sympatiska grunder för denna jungfruliga och till
skuggrädsla stegrade ovilja mot
våldsammare konst. Men allt detta räcker icke att
förklara de närvarande förhållandena i
Sverige. En sådan obeläsenhet, en sådan
förkärlek för det medelmåttiga som hos
våra bildade klasser återfinner man på
sin höjd i det stora kulturlandet
Tyskland — våra författares Kongo. Kanske
återfinner man också något liknande inom
många kretsar i de andra stora
kulturlanden, men säkert icke hos något af
våra grannfolk, och den plebejiska
enfalden pryder icke förädlade germaner.
Böcker och bilder kunna ej vara nog
andefattigt släta och populära att icke
öfverstiga den svenska publikens
fattningsgåfva, och en läsarevisa, sjungen af negrer,
betecknar numera inför de aristokratiska
svenskarne konstnjutningens höjd. Hade
en ung, obekant svensk komponerat
»Valkyrian», skulle han ofelbart omkomma i
elände, så framt icke utlandet
förbarmade sig eller han själf besutte
förmögenhet. Våra stora klassiska skalder ligga
förgätna. Bellman lefver endast på sina
melodier, och nyare vitterhet och konst
betraktas ungefär som en icke straffbar
förbrytelse. Knappast något ådagalägger
klarare än detta, med hvilken hisnande
snabbhet svenskarne i följd af sin brist
på konservatism böjt sig under det
införda dyrkandet af de materiela
»intressena» och hur instinktivt dessa
»intressen» frukta en återvaknande nationel
själfkänsla. Det nuvarande har sin närmaste
förebild i frihetstiden, och liksom denna
föll för en återväckt själfkänsla, så skall
också en gång vår tid förgöras af samma
korrigerande makt.
Ovillkorligt framtränger emellertid i
våra dagar den frågan: sakna svenskarne
estetiskt sinne? Att deras ytterliga frivolitet
i tal och skämt sedan gammalt har sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
