Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om svenskarnes lynne. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
naturliga motvikt i kärleken till det
sentimentala, då det gäller dikt och bild, bevisar
ingenting; men väl finns förutsättningen
till estetiskt sinne i den forntidsaktiga
inbillningskraft, som varit själen i deras
historia. Så snart gustavianerna
återväckte nationens själfkänsla, slog
inbillningen på nytt i ljusan låga, och
tronföljarevalet i Örebro, hvilket väl får
betraktas som svenskarnes senaste historiska
handling af nationel inbillningskraft, står
vår tid ännu för nära att behöfva bli den
sista. Den inbillning, som tömmer sin
styrka i handling, söker inga andra
utvägar, men knappast hade svenskarne
på allvar stuckit huggvärjan i skidan,
innan hos dem uppblomstrade en
vitterhet, hvilken i oöfversättlig och
följaktligen af andra oförstådd lyrisk skönhet
vida öfverstiger allt hvad våra grannfolk
ännu haft att bjuda intill dag som är.
Frånvaron af en fylligare dramatik är
ingalunda ett tecken på bristande
inbillning, ty en rörlig inbillning spränger
snarare, liksom känslan och reflexionen,
konstruktiva helhetsbilder. Också bär
den svenska diktkonsten öfvervägande
en »fantastisk» pregel, och typiska äro
en Almkvist och en Lidner, hvilken
senare förenar alla de tre väsentligaste
kännemärkena: inbillningskraften,
sentimentaliteten och formalismen. Låt oss
däremot tillstå, att svenskarne sakna
konstruktiv förmåga, och att detta möjligen
står i förvantskap med deras brist på
filosofi. Men månne icke betydelsen af
det konstruktiva i allmänhet skattas för
högt?
Fransk smak och en förfinad kultur
ha ingifvit svenskarne en böjelse för
formalism, som egentligen står i strid med deras
rörliga inbillning. Vi träffa här ånyo en
af de många motsägelserna. De flesta
svenskar uppfatta icke konstverket som
blott och bart ett medium utan som ett
prydnadsting, hvars värde ligger i den
formela korrektheten. Särskildt har
rimflätningen blifvit allt för tvungen, ehuru
svenskan därvidlag har mer att lära af
befryndade språk än af aflägsnare och
mer rimrika. Skrifven af svensk hand
skulle Per Gynt anses vårdslös och
formelt misslyckad, och endast därför att
boken författats af en norrman kallas de
många nyckfulla rimmen »urkraftiga».
Allra minst ha vi någon grund att klaga
på »Stockholmsrim», så länge vi med
nöje läsa bygdemål. Det finns intet
riksspråk för inbillning och känsla, och
»Stockholmsrim» ha sedan gammalt skrifvits
af stockholmarne. Det finns ej ens något
skäl hvarför vi icke skulle återupptaga
det vokala fornrimmet och än i dag med
fiskaren vid Tynnelsö rimma »Lerbak»
och »bispens fat». Det tyska språkets
yppersta diktverk äro sida efter sida så
öfversållade med frankfurterrim och oäkta
rim, att just dessa gifva den
egendomliga prägeln åt stilen. Är det icke
svenskarne nog om de rimma jämbördigt
med Goethe? Formel styrka det är
pregnans! Dessa halft skämtande ord äro mer
än en polemisk snärt för dagen. Det
må till och med ifrågasättas, om ett
sparsammare bruk af rimmet ej skulle vara
mer öfverensstämmande med
modersmålets karakter. Vårt brokiga lynne
skulle dock förneka sig själft, om det
ej också länge sedan gifvit oss många
både orimmade och underligt spunna
dikter, hvilka säga oss, att lämna
svenskarne formalismens farvatten, så besitta
också de en tillräckligt »urkraftig» arm
att styra efter ännu oupptecknade stjärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
